På den analoga tiden, då förlaget Gumperts levererade bildband till skolprojektorerna, kunde man mellan lampan och objektivet sätta in en smal plexiglastank. I denna hade man en vätska, det kunde vara vatten eller en olja, i vilket man med en pipett kunde droppa färg, bläck eller tusch, allt efter behag.
De blomningar som där uppstod projicerades upp på en duk till en rörlig ljusshow. Om lavalampan var en individuell upplevelse så blev det här en mer kollektiv sådan. Inte sällan som fond för något flumband som var ute efter totalkonstverket. Den obevekliga entropin kickade emellertid snart in och de sensationella färgblomningarna slutade alltid i någon slags jolmig förmörkelse.
Tone Kristin Bjordam har med den digitala teknikens hjälp löst detta problem. Det analoga förfarandet är detsamma, att droppa färger i en vätska. Genom att filma det hela kan hon emellertid bekämpa entropin och redigera bort de trista partier av optiskt grått som uppstår av för många kulörer i samma tank. Hennes verk Coral visas som en jättelik projektion på väggen i konsthall två på Kulturens hus. Det är som att sitta framför ett akvarium där fiskarna bytts ut mot rörliga färgblomningar. Effekten är densamma som man kan känna när man stirrar in i en brasa eller ett forsande vatten, man går ner i varv. Det är något kontemplativt över tilldragelsen. Allting flyter och förändras åtminstone under de tolv minuter loopen går.
Man brukar i konstnärliga sammanhang prata om naturen som designer. Här kan man prata om fysiken som formgivare. Vätskors viskositet och temperatur skapar bild. Det finns ju estetiska och hänförande dimensioner och organisationsformer överallt runt omkring oss som ger oss upplevelser och visuella referenser. Det gäller bara att upptäcka dem och hitta en presentationsform. Allting behöver ju inte alltid problematiseras för att vara konst.
I utställningen ingår även fyra målningar på plexiglas som hängts upp fritt i rummet med punktbelysning. Ett arrangemang som lyfter de i sig inte särskilt märkvärdiga målningarna till något extra. Vid första anblicken uppfattade jag dem som ljuslådor fritt svävande i rummet med bild både på fram och baksidan. I detta kan man framhålla presentationens avgörande betydelse för uppfattningen av bilder.
Det hela blir skönhetsupplevelser. Om de sen förmår trollbinda längre än en lavalampa återstår att se.