Med ett rimligare alternativ i sikte

Men det är tydligt, och när han skriver vilken uppenbarelse marxismen var i den tidiga ungdomen beskriver han det lite grann som gamla tiders frälsningsupplevelse. Hur historiematerialismen förlöste synen och uppenbarade alla klassamhällens svanesång och den möjliga existensen av någonting helt annat, något utopiskt. "Hur mycket kan en människa skruva ner sina förhoppningar/ och ändå behålla sin mänsklighet" frågade han i en diktsamling för några år sedan. I början av den här boken beskriver han, på ett avväpnande sätt, hur föga klassmotsättningarna i Vingåker stämde överens med den dogmatiska mallen. Sågverksdirektörens villa såg ut som andra villor, privat var han ingenting särskilt. Det är den här oklarheten i bilden som gör Greider så avväpnande. Kanske finns det en idealbild någonstans, men hur viktig är den egentligen? Föreningsliv har han aldrig tålt, avslöjar han, och om någon var moraliskt fostrande i Vingåker så var det möjligtvis det han kallar rörelseeliten. Men jag förmodar att de var det ganska sporadiskt, de också. En industriort mot slutet av sin industriella tid, och alla är ganska relativa i sina identiteter. Nej, ingenting är riktigt entydigt i Greiders bild, klassorättvisan finns, men spelar inte sin klassiska roll. Ändå är han socialist, det är väl det där med förhoppningarna. Nästan alla hans bilder är motsägelsefulla, hans bild av marxismen är ibland en känsla av uppbrott, ibland en majestätisk historiefilosofi. Manifestet var en närmast estetisk-litterär upplevelse. Men för jämlikheten argumenterar han klassiskt reformistiskt och ser dynamiska fördelar, med rätta, i ett samhälle där olikheterna mellan klasserna inte är destruktivt stora. Kanske är det så att rörelsen verkligen är allt, och målet mest en ständig hägring. Den tanken slår mig ofta när jag läser Greider; det finns alltid en rimligare lösning. En klokare uppgörelse, längre fram. Orättvisan är inte längre grym, men den är dum. Stora diskussioner i boken handlar om de senaste 20 årens ideologiska skiften. Jo, de finns, i ekonomin, politiken och miljön. Att han i en av dessa tillbakablickarna visar varför han kom att avsky postmodernism och poststrukturalism som ett slags siamesiska tvillingar till nyliberalismen, gör honom bara mer sympatisk. Liksom när han minns hur den allra sista gnistan av kommunistisk utopi dog hos honom, vi är åtminstone två som delar det minnet. Liksom att det stod under ett ständigt ackompanjemang från Johan Sebastian Bachs fugor. Strukturerad passion i en tid av nödvändigt sönderfall. Greiders bok släpps 1 maj. Inte många tidningar publiceras den dagen, men den passar onekligen bra som förstadag för en bok som inte släpper förhoppningen om ett rimligare alternativ ur sikte.

Med ett rimligare alternativ i sikte

Min identitet, skriver Göran Greider i sin nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, är varken svensk eller europeisk, den är att vara "socialist". Inte ens humanist vill han kalla sig, denne oupphörligt resonerande författare, det är lite konstigt.