Det hamras och spikas på Havremagasinet, konsthallen i Boden som vid det här laget har blivit en viktig del av länets konstliv med stöd från Bodens kommun och landstinget. Det gamla fodermagasinets alla träpelare har säkrats mot brand, entréerna har byggts om och överallt i huset pågår arbetet inför vernissagen av sommarens stora utställningar Pussy Riot and the cossacks och Efter Bodenskolan.
Det är en satsning som heter duga och på plats i Boden finns bland annat konstcuratorn Andrey Erofeev, som samlat ihop en konstsamling som omöjligt skulle kunna visas i Ryssland idag.
– Konflikten mellan kulturen och makten har alltid varit stark i Ryssland, vilket beror på att de olika parterna inte delar synen på människor och samhälle, säger konstvetaren och curatorn Andrey Erofeev, som i början av juni medverkade på ett stort seminarium om sommarens utställningar på Havremagasinet nere på Kulturhuset i Stockholm och i samband med det intervjuades här på kultursidan (7 juni).
Till Havremagasinet har han tagit med sig verk av 45 konstnärer och konstnärsgrupper, som tillsammans fyller fyra av Havremagasinets stora våningsplan.
– Egentligen kan vi inte svara på hur många konstnärer som egentligen medverkar. Konstnärsgrupperna kan vara hur stora som helst så jag kan tänka mig att det handlar om flera hundra, nästan tusen konstnärer, säger Havremagsinets Ricky Sandberg.
Utställningen tar sin början 1974 och ringlar över tid och teman ner genom det stora huset. Då, 1974, arrangerades en stor utställning av en samling underground-konstnärer i en skog utanför Moskva. En utställning som demolerades av bulldozers framförda på order av KGB och gått till historien som Bulldozerutställningen.
– Oavsett regim så har konsten i vårt samhälle ofta spelat rollen av ögonöppnare. Konsten har visat på orimligheter och protesterat mot orättvisor, vilket inte innebär att all rysk samtidskonst kan rubriceras som protestkonst. Men protestkonsten har alltid haft en stark ställning hos oss, säger Andrey Erofeev.
I sin nyligen presenterade kulturplan slår det ryska kulturrådet fast att "Ryssland inte är Europa". Men det enda i Ryssland som är väldigt europeiskt är just konsten, anser Andrey Erofeev, och berättar om stora aktioner iscensatta och regisserade av konstnärer, performancekonstnärer som medlemmarna i Pussy Riot vars aktioner skapar rubriker världen över och videoartister som agerar ute på gatorna.
– Det här innebär inte att det inte finns estetiska värden och syften i protestkonsten, det hoppas jag blir tydligt här på Havremagasinet. Dessutom verkar många ryska protestkonstnärer i en burlesk tradition, som man sällan ser i Europa, säger Andrey Erofeev.
Den burleska traditionen innebär bland annat att skrattet tar plats i den ryska samtidskonsten. Skrattet som klär av makten, som väcker löje, pekar mot det absurda och djupt mänskliga i oss alla.
Högst upp i huset tronar även i år det lokala konstlivet i form av några konstnärer som alla har anknytning till Boden. Utställningen kallas Efter Bodenskolan och visar verk av Bertil Sundstedt, Karin EE von Thörne Haern, Jan-Anders, Jatte, Eriksson, P-O Holmström och Eva Asker, Yessiqa Lövbrand och Stig Lundgren. Utställningen är den första delen av två – i nästa utställning presenteras ytterligare sju konstnärer under samma rubrik.
– Vi vill visa att Boden har en fantastisk kulturhistoria som bland annat kommer sig av att vi hade så många verksamma konstnärer i staden på 1940-, 50 och 60-talen. Men historien slutade inte där, Boden är fortfarande en konststad med många aktiva konstnärer som har sina rötter här eller verkar här idag, säger Sara Edström.
För Bertil Sundstedt var konstnärerna i Bodenskolan hans ungdoms hjältar. För Karin EE von Thörne Haern betydde det mycket att June Montana Lorentz, som brukar sägas vara den samlande kraften i Bodenskolan, verkade som konstnär trots att hon var kvinna – inga självklarheter för en ung Bodentjej på den tiden. För Yessiqa Lövbrand, som hittills mest ägnat sig åt performance och dans, men som nu börjat uttrycka sig i bilder tillhör minnena från barndomens besök på konstutställningar de fina.
Till skillnad från Havremagasinets ryska utställning visar konstnärerna på översta planet enbart måleri, med stora individuella skillnader i uttryck och motiv. Men samhällskritiken finns närvarande även där, inte minst i Bertil Sundstedts motiv hämtade från vårt samhälles många övervakningskameror och i Yessiqa Lövbrands färgsprakande uppgörelser med vårdapparaten och läkemedelsindustrin.
– Själv målar jag nog mer det som händer inuti. Det gåtfulla, säger Karin EE von Thörne Haern.