Med blick för vakna konstateranden

Han debuterade redan 1965, men har slagit igenom på allvar först nu, som sjuttioplussare. Nu är han läst av hundratusentals, ja miljoner, efter bröderna Coens lysande filmatisering av hans roman No Country for Old Men. Är det till det bättre eller det sämre? Frågan är inte helt okontroversiell. Den nu utgivna översättningen av The Road upptogs förra året i Oprah Winfreys stora och mäktiga bokklubb, som nästan på egen hand kan skapa försäljningssuccéer. På Youtube kan man se klipp från hans medverkan i hennes TV-show. Det är en besvärad och trögpratad författare som framträder, kanske tvingad därtill av sitt förlag. Även den mest järnhårda konstnärliga integritet kan uppenbarligen förses med en prislapp. Ändå är Vägen så långt ifrån genomsnittlig bokklubbslitteratur man kan komma. Den är svart, våldsam och hopplös och bekräftar inte läsaren en millimeter. Man läser den ändå med glädje. Det är som den franske filosofen Gilles Deleuze skriver någonstans: "En obeskrivlig fröjd strömmar alltid från de stora böckerna, också när de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting." I Vägen är spelplatsen för det fruktansvärda en framtida värld där förutsättningarna för liv är förstörda. Djuren är förintade, marken bränd, större delen av mänskligheten är utdöd och bland det fåtal som finns kvar härskar djungelns lag. I brist på mat tvingas man ibland till kannibalism. I denna jämmerdal är en äldre man och hans unge son utslängda. De är på väg till fots mot kusten för att där, kanske, hitta en räddning. Men allting är osäkert och satt på spel. Även det djupast mänskliga hos dem själva. Fadern är svårt sjuk och hostar blod och barnet är fullständigt utmärglat. På dåliga vägar, sovande under bar himmel, får de uppleva tillvaron bortom civilisationens lövtunna fernissa. De faror som dyker upp brutaliserar fadern, han blir till ett knippe av råa instinkter, och det enda som får honom att behålla sin värdighet är pojken. Skildringen av deras relation är ömsint, någon gång lite väl sockrad, men på det hela taget mycket trovärdig. Sonen frågar oupphörligen om de tillhör "de goda" och fadern svarar gång på gång jakande, trots att han är väl medveten om att sådana kategorier för länge sedan upphört att betyda något. Det är en roman som kan tyckas enkel men som ur sin enkelhet utvinner en avsevärd komplexitet och styrka. Det är inte så mycket de stora frågorna hos McCarthy som är tilltalande (även de väcks) så mycket som detaljerna, blickens vakna konstateranden. Störst behållning har jag kanske av hans sakligt realistiska naturbeskrivningar. Söndriga grusvägar, askgrå himlar, vattensjuka lerfält och huskroppar vars fönstergluggar viskar hotfullt. Man vill inte gärna vara där men är tacksam över att nås av detta brev från trakten. Jag hade föreställt mig apokalypsen som mindre vacker.

Med blick för vakna konstateranden

Det är något visst med författarskap som når en bredare publik först när den skrivande har en ansenlig produktion bakom sig. Cormac McCarthy tillhör den skaran.