Med blick för teaterns särskilda möjligheter
Det är inte vilken pjäs som helst han nu griper sig an, regissören Rasmus Lindberg. I september har Tjechovs Måsen premiär på Norrbottensteatern.
UPPMÄRKSAMMAD. För andra gången i rad har Rasmus Lindbergs pjäser valts ut av juryn för att spelas på den svenska teaterbiennalen, presigefyllt så det förslår. Nästa vecka bär det av till Borås med Svårast är det med dom värdelösa, som Rasmus Lindberg skrivit och regisserat.Foto: Roland S Lundström
Foto: Roland S Lundström
I slutet av december tog han examen från Dramatiska institutets regilinje och under ett år är han nu knuten till Norrbottensteatern som husdramatiker och regissör. Ett oväntat val av en ung och mycket framgångsrik svensk dramatiker. När den svenska teaterbiennalen - en omfattande mönstring av svensk teater där hela branschen möts för föreställningar, seminarier och diskussioner vartannat år - inleds i Borås nästa vecka finns Rasmus Lindberg representerad med pjäsen Svårast är det med dom värdelösa, en föreställning han både skrivit och regisserat på Teater Västernorrland. För två år sedan passerade också en annan av hans pjäser - Dan då Dan dog - teaterbiennaljuryns nålsöga som en av de bästa svenska pjäserna. Däremellan har båda pjäserna också utsetts som två av de bästa svenska för barn och ungdom och valts ut för medverkan på den svenska scenkonstbiennalen för barn och ungdom. En bedrift Rasmus Lindberg förmodligen är ganska ensam om som dramatiker och regissör. - Både jag och min sambo Maja Runeberg, som är skådespelare, kommer från Luleå och vi ville gärna komma hem igen och se hur det känns att återvända för att arbeta och leva här. Ingen av oss är intresserade av några prestigeuppdrag eller av berömmelse. Vi vill bara göra teater i lugn och ro, säger Rasmus Lindberg. Sökte scenskolan
Den möjligheten tycker han att Norrbottensteatern under Karin Enbergs ledning erbjuder. - Hon har visioner för teatern som jag kan skriva under på och hon tar verkligen tillvara på människors intressen och lust. Debuten på Norrbottensteatern ägde rum redan 2004 med Ljusets hastighet, också den kritikerhyllad som det mesta Rasmus Lindberg skrivit hittills. Själv var han inte lika förtjust den gången, tyckte att den spretade en del. För en tid sedan såg han om den i Stockholm där teater Pegasus satte upp den och insåg att den nog inte var så dum. Men det var inte för utsikten att sitta ensam framför en dator och skriva dramatik som han en gång började spela amatörteater ute på Lövskatan i Luleå. Tio, kanske elva, gånger sökte han in på Teaterhögskolan utan att komma in. - I min ensamhet den gången gled jag in på det där med att skriva dramatik och efter att ha jobbat som dramatiker i några år sökte jag mig vidare till regilinjen. Där kom jag in, säger Rasmus Lindberg. Under sin regipraktik på Teater Västernorrland plockade han som regissör upp en av sina första pjäser, Svårast är det med dom värdelösa. Den skrev hade han skrivit några år tidigare för Teater Terrier i Malmö - den första pjäs han fick betalt för. Dansbandsmusikal
Pjäsen blev också hans förstlingsverk som regissör i professionella sammanhang. - Det är roligt att regissera sina egna pjäser, jag behöver ju inte vara särskilt respektfull inför texten. Kan gå hem och skriva om när något inte funkar. På Norrbottensteatern har han under våren regisserat Göteborgsdramatikern Mattias Anderssons K+M+R+L, Kristina Lugns Tant Blomma och Kristina Hallbergs Maja Runeberg sätter upp Medea. Efter premiären på Måsen kommer han att sätta sig ner för att skriva en pjäs som går under arbetsnamnet Dansbandsland - en existentiell dansbandsmusikal med musik av Urban Hedin och Martin Sundbom. Regisserar gör Kajsa Giertz. - Den ligger ännu i sin linda, manuset ska vara färdigt först i december. Men jag är intresserad av att undersöka varför folk älskar det där med dansband så mycket. Det är ju en otroligt utbredd kulturyttring som samtidigt är så bespottad. Dansbandsmusiken innehåller en så intressant motsättning mellan smärtsamma texter och otroligt förutsägbar musik, säger Rasmus Lindberg. Klassiker
Men först ska han nu för första gången i sitt liv ge sig i kast med en klassiker. Dessutom i ett betydligt större format jämfört med de pjäser han hittills regisserat. Tio skådespelare medverkar i dramat om den unge författaren Konstantin och alla de andra som möts på den uppburna skådespelerskan Arkadinas gods, där de bland annat spelar teater. Den fjärde och sista akten utspelas två år efter de tre första - en slags summering och ett intressant hopp i tiden. - Jag känner mig trygg med Måsen, som jag verkligen gillar. Men scenrummet är det största jag någonsin jobbat i, så nog är det en utmaning på många sätt, säger Rasmus Lindberg, som så här på distans tycker sig kunna ana något av författarens intentioner. I sin egen dramatik låter Rasmus Lindberg ofta saker hända samtidigt och i Tjechovs Måsen ser han lite av samma sak. Unika möjligheter
- Det är som om Tjechov sätter upp en videokamera som folk bara passerar förbi. I den tredje akten tycker jag att det finns ett embryo till att beskriva handlingar som egentligen borde pågå samtidigt på olika platser i rummet. Därför har jag skrivit om den och jag tycker faktiskt att den blivit mycket bättre. - Att saker kan hända samtidigt är en av de stora möjligheterna med teater, det är något som filmen inte klarar av. Inom dansen har man fattat det för länge sen, där jobbar man mycket med mönster som går ihop och splittras, men inom teatern tycks få ha förstått det. Där har man i stället fått panik inför filmens förmåga att styra tiden och fokus och missat att utnyttja de möjligheter som faktiskt gör teatern unik. Förutom dansbandsmusikalen har Rasmus Lindberg också två ytterligare pjäsbeställningar på gång från andra teatrar. Men om han kommer att stanna kvar i Luleå vet han ännu inte. - Drömmen vore att få jobba halvtid som regissör och halvtid som dramatiker. Men det är många faktorer som bestämmer om jag och Maja stannar kvar i Luleå. Självklart vill vi att folk ska komma och kasta rosor efter våra föreställningar, att de ska gilla det vi gör. Men eftersom man bara kan göra saker som man själv tror på och tycker är viktigt är det där ett oskrivet blad. Vi får se hur det blir.
Så jobbar vi med nyheter