Med blick för det stora i det lilla

"Hjorten" kallad, han som med sin kamera dokumenterade Luleås sörbyar i vardag och fest, som deklarerade att "bara av nyfikenhet knäppte jag". Redan i slutet av 1970-talet ordnades studiecirklar i Alvik kring hans bilder som då också blev utgångspunkt för en av Norrbottens museums årsböcker, Ladornas bygd. En nutidens Adolf Hjort
Som en nutidens Adolf Hjort går Staffan Nygren runt med sin filmkamera och dokumenterar samma bygd många år senare. Låter mellanstadiebarn skriva om Adolf Hjorts bilder, besöker den minnesgode Erik Isaksson som vet att berätta, som kommer ihåg varje person, till och med namnen på hästarna. Självklart tar Staffan Nygren sig också upp på Isakberget, där man i en obruten tradition i 150 år samlats för att grädda våfflor varje första maj, besöker kvarnen i Ale, registrerar fågelsträcken på väg norrut över brinnande majbrasor. Och hela tiden ligger skärpan på Hjorts fantastiska bildskatt - över 5.000 bilder fotograferade från 1922, då han fick sin allra första kamera, fram till 1948. Därmed utgör Hjorts fotografier en bråkdel av de två miljoner bilder arkivet sammanlagt innehåller. - Vår nästa film tar sin utgångspunkt i Ossian Elgströms fantastiska målning om björnfesten, säger Staffan Nygren som tycker sig sitta på en guldsits som filmare på ett museum med nära tillgång, inte bara till arkiv och samlingar, utan framför allt till ämneskunniga kollegor inom olika områden.
Själv är han både fotograf, ljudtekniker, reporter, redigerare och dessutom författare av manus och speakertexter. Det händer också att han komponerar egen musik, när han inte lånar av andra. - Tanken med våra filmer är naturligtvis att de ska kunna finnas en knapptryckning bort för intresserade. Både för dem som besöker vår filmsal här på museet, men också i många andra sammanhang, inte minst ute på skolor, säger Staffan Nygren. För honom är film också en syssla utanför museiarbetet. 2004 debuterade han som kortfilmare med Eine romanze im Uhrenmuseum, inspelad med skådespelare på Vita duvan i Luleå. Nyligen kom hans Nine minutes Bananas - inte att förväxlas med Felix Gerttens dokumentär med nästan samma namn som företaget Dole just nu gör allt för att stoppa - som spinner kring den stora frågan hur många bananer det finns i Piteå. En kort dokumentär, eller snarare en mycket rolig fiktiv sådan, där Gunnar Vestergren går omkring och inventerar bananbeståndet i en av Piteås många fastigheter och på köpet skildrar ett intressant folkliv mitt i en snögloppig vardag. Överallt bananer
Nine minutes Bananas, som bygger på en mycket gammal idé hos filmskaparen, kommer att visas bland annat på filmfestivaler i Norrköping och Tromsö och steget kan kanske verka långt mellan det seriösa dokumenterandet på ett museum och drömska eller komiska kortfilmer. Eller inte - som filmare skulle Staffan Nygren kunna beskrivas som en iakttagare av det lilla i det stora. Just nu är han i färd med att fånga livet kring en fågeldamm i Luleå. - Jag gick förbi där. Plötsligt kom det en man på cykel och i ett enda slag samlades alla fåglar och jag förstod att han brukade ge dem mat. Vi började prata med varandra, det ena gav det andra och jag såg mig omkring. Läste texter som människor skrivit in på parkbänkarna och upptäckte en inskription på en planka under den lilla bron som leder ut vattnet från dammen. Där stod: "Det finns en skatt i vattnet - jag lovar...". Då åkte jag hem och beställde en egen videokamera. En dag blir det en film.