Med berättelsen som grund
Den senaste i raden - Tillbakablickar i Siknäs - har just lämnat tryckeriet. Omslaget pryds av en akvarell signerad konstnären Aina Rönnbäck, som också bidragit rikligt med illustrationer.
1996 gav Henry Rönnbäck ut boken Siknäs - gårdar och människor som närmast kan beskrivas som ett kalendarium över byns gårdar och dess människor. Ett av huvudmotiven den gången var att bevara de gamla gårdsnamnen som successivt förändrats genom åren.
Stort material
- Forskarens dilemma är att sätta gränser. Den gången valde jag att koncentrera mig på gårdarna och inte på människorna - annars hade jag aldrig blivit färdig, säger Henry Rönnbäck.
Men sökandet i gårdarnas historia gav upphov till ett stort material och frågorna om människornas liv och leverne lämnade honom ingen ro.
- Ska allt det jag samlat på mig hamna i sopsäckar, tänkte jag, berättar Henry Rönnbäck, som så småningom grep sig an det stora arbetet med att skriva Siknäs historia.
Ordet "tillbakablickar" i titeln ger en fingervisning om valet av berättarsätt.
- Det är omöjligt att göra en heltäckande historisk forskning, därför har jag valt en rapsodisk form, säger Henry Rönnbäck.
Komplett
Rapsodiskt eller inte - för den historieintresserade i allmänhet tycks inte mycket saknas. I många fullmatade kapitel går Rönnbäck systematiskt igenom exempelvis byns näringsstruktur, skolverksamhet, fiske, föreningsliv och kultur. Berättar den i dag smått osannolika historien om hur Siknäs en gång var snubblande nära att bli malmhamn för en järnvägsförbindelse mellan Atlanten och Bottenviken som skulle löpa från Narvik via Gällivare förbi Töre till Torneå. Med hjälp av en bibana skulle Siknäs bli utskeppningshamn från Töre masugn. Genom att koppla dåtidens tidningsskriverier till resonemanget konstaterar Henry Rönnbäck likheten med dagens argument mot Bothniabanan.
För den som är intresserad av Siknäs i synnerhet torde boken vara välkommen. Förutom en direkt uppföljning till gårdsbeskrivningarna i Siknäs - gårdar och människor där han berättar gårdarnas historia utifrån dess människor, innehåller den nya boken också flera intervjuer med minnesgoda berättare som Paul Fredriksson, Cnut Sundqvist och bröderna Martin och Ivar Sundström.
Viktig tradition
- Berättartraditionen är viktig och det skrivna ordet är överlägset för dokumentation, därför ville jag fästa dessa berättelser på papper. Utan berättare som Paul Fredriksson skulle inte boken ha den substans den har, säger Henry Rönnbäck, som är nöjd med sitt arbete.
- Självklart är det mycket som jag inte har tagit med och gränsdragningsfrågorna är som sagt var många i ett så omfattande arbete som detta. En sak grämer jag mig dock över nu så här efteråt - jag skulle naturligtvis ha tagit med evakueringen från Finland under 1940-talet. Alla de finska bönder som kom vandrande med sina kreatur på flykt från kriget.
Att lägga tyngdpunkten på berättartraditionen har sina sidor. Människor minns samma sak på olika sätt, något som fordrar noggrann kontroll så långt det är möjligt. Sökandet kan å andra sidan förvandla en skröna till en vetenskaplig sanning, något Henry Rönnbäck ger exempel på i sin bok.
Sann sjörövarhistoria
Där berättar han bland annat historien om sjörövarna Ö-ant, Kjax-Nits och Luci-Herman, som förts vidare i hans familj alltsedan morfar Petter Sundströms tid på 1800-talet.
- Historien var på god väg att bli en skröna när jag hittade rättegångsprotokollen som bekräftade morfars berättelse.
När Siknäs var som störst 1900 och 1939 bodde där 390 invånare. 1960- och 70-talens stora utflyttningar tärde hårt på byn, men nu ser Henry Rönnbäck till sin glädje att det föds nya barn i byn.
- I dag finns det 50 barn i byn och när jag presenterade min bok i förra veckan medverkade fyra unga flickor med sång. Siknäs är känd för sin långa körtradition - den är över 100 år gammal.
Så jobbar vi med nyheter