Med beatniktempo i ett litet Norrlandssamhälle

Farmarna (1965) är en verklighetsbaserad historia. Boken beskriver ett märkligt gäng som kallades just Farmare. I 1940-50-talets Arvidsjaur, som var uppburet av plikt och arbetsmoral, gick deras tid åt till att göra just ingenting. Enligt sägnen var deras ambition blott att överleva till nästa dag och då och då få sig en rejäl rundsmörjning och tillmötesgående kvinnligt sällskap. Sorglösare än liljorna på marken framlevde de
sina liv; försvann en dag en Farmare så kommer det strax en en ny. Kvar fanns alltid gruppen med sitt
suveräna förakt för ordnad livsföring och omsorger om morgondagen. Uppvuxen i bygden
Bokens då debuterande upphovsman Sture Hammenskog växte upp i bygden och var en hang around till gänget. Hans berättande är handfast, humoristiskt och märkbart präglat av sin tid och omgivning. Emellanåt rasar nio rader långa meningar i amerikanskt beatniktempo, bara för att i nästa porla ut i lakoniska och slössamt korthuggna funderingar. Flyr undan det förflutna
Historien tar sin början hos Gösta "Falinken" Sörlind (1922-2005), kallad "Farajten" i boken. Farajten är på god väg mot toppen och börjar räknas till det tidiga 40-talets svenska jazzelit, men medan de andra grabbarna går mot berömmelse och fetare gager är Gävle-
sonen mest intresserad av att fly undan sitt ankdammsborgerliga förflutna. "Och så kom den dagen när han bara hoppade av tåget i det lilla Norrlandssamhället"... Farajten trivs, blir kvar och runt honom tar farmarkretsen form. Fristående kapitel
De vinddrivna karaktärerna presenteras en efter en i ett tiotal nästan fristående kapitel. Det är kanske för mycket sagt att de framställs som ett gäng fina och bra människor men de verkar trots tragedier och rotlöshet vara lyckliga och känner på något grumligt vis att de med farmarlivet fått människovärde och självaktning. Här framkommer också att Farmarna drack mycket och kunde
bete sig allmänt chauvinistiskt och svinigt, även om de inte var sådana som gick på trycket för jämnan. En ordentligt fylla med inte alltför långa mellanrum tyckte som hörde till en sund och riktig livsföring - och rent allmänt ansåg man fruntimmer vara ett njutningsmedel som borde brukas med måtta precis som brännvin. Sedan kunde de förstås levandegöra begreppet jazz: "När det var som bäst var det ren jam session på estraden och killarna spelade som i trance och var långt bortom tid och rum och svetten rann av dom så råttorna drunkande i källarn och dom öste på så takpappen lossnade o stora sjok och rutorna stod som strutar ur fönsterbågarna. Och ungdomarna jazzade så vilt att spikarna hoppade ur golvplankorna och väggarna gick i vågor och taklamporna svängde som spärrballonger i full orkan och hela kåken skakade så seismografen i Uppsala var nära att ge utslag. Det finns fortfarande dom som var med på den tiden och som på fullaste allvar hävdar att samhället dom åren Farajtens band hade sin glansperiod var ett svenskt New
Orleans och Chicago på en gång". Författaren själv
Sture Hammenskog själv ryms i bipersonen Henrik som, precis som författaren, aldrig var mer än en svans till den innersta farmarkretsen. Frånsett att han var för ung för att följa med på de värsta upptågen så var han även son till Arvidsjaurs predikant och store nykterhetsman. I efterhand har han försökt lämna mer sanningstrogna vittnesmål från sin barndom, men då har det ofta överskuggats om hur farmarmyten fått fäste i Arvidsjaur. Hur han till sin förvåning upptäckt att man i Arvidsjaur tror på boken om Farmarna som på Den heliga skrift. Att allt Hammenskog har skrivit ska ha inträffat i verkligheten, och att hans försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden. Runt på tidningar
Hammenskog hann vara runt på ett tiotal tidningar (bland annat Norrbottens-Kuriren) innan sin död 1988. Cancer i utsidan av lungorna tog honom i förtid. Men det sägs ha glatt honom, att det var just på utsidan, "eftersom det alltså inte hade med rökningen att göra". I Arvidsjaur är hans Farmarna en kultklassiker och ett stycke kulturhistoria även om den är hopplöst svår att få tag på. På flera bibliotek har den rent av stulits. Ännu är det dock ingen fara. Falinken, Farmarna, Ritz café och det gamla dans- och Föreningshuset lever fortfarande - liksom hela epoken boken beskriver - i Arvidsjaursbornas medvetande.