Med avvaktan inför det rådande

Det är elegiska dikter som går tvärsemot, som förhåller sig drömskt avvaktande inför det rådande. Tidsdikter & satirer anger han själv som genrebeskrivning. Här finns, som i flera av de tidigare böckerna, inzoomningar och panoramabilder av Oslo och Norge, poetens hemvist sedan flera år. Det är ändå med en rest av den nyanländes oförstörda blick som Sandell fångar omgivningen: "Ett öppet fönster, sol, en takvåning. / Sval tidig kväll, gnistrande så faller / ljus in utöver dammytors förvåning. / Vid fågelsångens bundna intervaller / tycks tystnaden emellan också sjunga. / Om inte överröstad av kommersen / från Karl Johan där gles turistklungan / beskedligt drar i älgskylt-T-shirtärmen." Hans dikter öppnar sig långsamt, tar ibland länge att komma underfund med, det finns anledning att återvända till dem, läsa igen, läsa en strof högt för sig själv. Lätta men svåra, så skulle jag kunna formulera paradoxen. Det arbete man lägger ned blir man också belönad för, utan att dikten för den skull avslöjas och fråntas det som gör den just till dikt. Jag har i tidigare stunder haft svårt för Sandells traditionalism, särskilt i kombination med hans många utfall mot samtidslitteraturen. Det har funnits, och finns, hos honom en något tjurskallig konservatism, som visserligen är intressant men också blockerar vägen för vad jag föreställer mig att hans poesi skulle kunna vara. Även i den nya boken finns det passager som är mindre lyckade, till exempel när det dyker upp övertydlig rekvisita i form av valkyrior och schamaner. Eller när Sandell hämnas sina belackare med smädedikter som ligger en bit bakom Catullus, om man säger. Men det är egentligen randanmärkningar. På det stora hela är Gyllene dagar en ljuv och udda bekantskap, en bok jag inte väntat på men som väl framför mig har mycket att säga. På samma gång sträv som smeksam breddar den det poetiska fältet. Kommer in lite grann från sidan och stjäl poäng. Hur vet jag inte riktigt, men det sker. Framför allt är det imponerande hur hela den stora kompositionen - 180 sidor dikt - hålls ihop och ter sig så otvungen. Det skulle kunna leda till baktunghet men fotfästet bibehålls. Det vilar lätthet över rader som: "Och häromdagen, min dotter vid min hand, / med allt som kämpar med att gro i henne / hopknycklat som ekens drama i dess frö, / hon rycker mig i ärmen med snå nyp: / Den första maj, solnedgångsröd står / den framglidande fanborgen mot skyn / i firandet av glömda gamla segrar, / och under dem ser man inte stegen / och inte huvudena sammansmälta / i vårregn så tunt halvt övergått till mist."

Med avvaktan inför det rådande

Håkan Sandells gyllene dagar är av den dubbeltydiga sorten. I hans nya bok glänser de av något mer eller något annat än glädje och förnöjsamhet allena.