Få kan ha undgått att det i år är 100 år sedan Gunnar Ekelöf föddes. Han innehar den sortens popularitet och inflytande som går rakt igenom skilda åldrar, samhällsklasser och övriga kulturella preferenser. Ja, överklassherren och aristokraten Ekelöf - aldrig sen med att visa sitt förakt för profanum vulgus, den obildade massan - har på ett lite bakvänt och märkligt vis blivit folklig. Det är förstås en paradox, men inleddes redan under Ekelöfs levnad, till exempel när han mot slutet av sitt liv blev uppvaktad av hippieungdomar ("knarkomaner", som Ekelöf lustigt nog kallade dom i ett brev) som i honom såg en frihetsapostel. Jag tror att det har att göra med hans tusen identiteter, såsom de kommer till uttryck i hans liv och verk. Inom ett och samma skal: surrealisten, orientalisten, avantgardisten, traditionalisten, den högfärdige sprätten och luffaren, fattiglappen och rikemanssonen. Facetterna är otaliga, och bläddrar man igenom det samlade verket så framgår det med önskvärd tydlighet. Det är också en återkommande tanke i Claus Bohms dokumentärfilm Ekelöfs blick, där ett antal nordiska konstnärer och intellektuella (Katarina Frostenson, Einar Már Guðmundsson, Jan Håfström, Pia Tafdrup, och något dussin till) intervjuas om sitt förhållande till Ekelöf. Vad har han betytt för deras skapande verksamhet, vilka känslor ger han upphov till? Många dröjer vid hans stora Diwan-trilogi, det som blev Ekelöfs stora final, innan han gick bort 1968. Där förtätas hans klassiska bildning i en bred fresk över öst och väst, Ekelöf öser ur mystikens källa, men ur den icke-troendes perspektiv. Trilogin reser sig som en minaret inom den svenska 1900-talsdiktningen. Mustafa Can, intervjuad här, är en av dom som talar med begeistring om verket. Han gör det väl, men många gånger upplever jag att vördnaden för Ekelöf går på tomgång i denna dokumentär. Den utestänger den kritiska reflektionen. Det sammanfaller också med Claus Bohms alltför vackra bildspråk som mer vill stryka under det befintliga än utmana det. Ett kvävande konsensus ligger över framställningen. Vilket är synd, med tanke på den fina filmidén. Jag kommer på mig själv med att längta efter en motvallsdokumentär, en film som tvärtom vill syna Ekelöf-kulten snarare än att bidra till den. Var skulle en sådan hamna? Vet inte. Någon annanstans. Hur som helst blir ingen gladare av ännu fler monument.
