Åh jag blir så glad av Knivderbys nya skiva. Inga andra låter som dem. De har nu gjort sex album och den här gången är det, som Jesus, den jäveln, sade, fullbordat.
Förlåt, men jag känner mig skönt hädisk när jag lyssnar på dem. Som att jag inte kan vara hövisk och dum i huvet längre. Det vore ovärdigt att göra något annat än att förneka gud och himlen. Och det är ändå inte black metal det här, Knivderbys musik vänder sig inte bort mot en annan gud. Inga flummiga teorier om kaos, ondska och anti-kosmos. Inga estoeriska grubblerier. Det är ren och skär ateism med tonfallet hos en ung och arg Majakovskij: den, och jag, förnekar även helvetet.
Det är sång och musik rätt in i ansiktet på en. Konfronterande. Inte kan jag beskriva det som något annat än postpunk egentligen, utan att snärja in mig i vad som egentligen är punk eller indie eller indierock eller (et cetera, et cetera). Bråka med punkare om vad som är mest punk, liksom. Det känns också ovärdigt. Det här är för angeläget i sig. För poetiskt, faktiskt. Och det kan förstås låta motsägelsefullt, konfronterande och poetiskt. Poesi, poetik, kanske ger det en bilder av något eftertänksamt och inåtvänt. Men så behöver det såklart inte vara. Och även om så vore, alltså motsägelsefullt, så heter skivan faktiskt Olösta gåtor ur mänsklighetens historia. Kanske är den en olöst gåta. Högst mänsklig är den i alla fall.
Det är refränger, sylvassa gitarrer och orglar och Kajsa Grytt sjunger duett. Luleåsonen Håkan Sörle har producerat och han är nog Sveriges mest intressanta producent just nu, det har hans arbeten med Pascal och allra senast med Dödsfest bevisat. Jag vet då ingen annan som får fram så mycket av så basala saker som trummor, bas och gitarrer. Och sång. Det är mycket det, mycket röst, mycket personlighet. Han lyfter fram människors personligheter, snarare än att manifestera sin egen. Det är stort och svårt, större och svårare än man kan tro.
Inga andra gör det här, inte längre. Det liknar det Unter den Linden, 22 för många och Skallarna försökte göra för 30 år sen, typ. Fast uppdaterat, med hardcore- och posthardcore/emo-skivorna inlyssnade. Inte det minsta gammalt eller gjort, en ingång i det existerande bara, en ny dörr in i ett bekant men nytt rum.
Självklart har de en låt som heter Gräs, bensin eller röv. Och en annan som heter Regnbågens blodiga fästen. Jag har aldrig gett Knivderby en femma innan även om jag älskat deras tidigare skivor. Är nu glad för det, för den här är ännu bästare.