Sverige - liv levs, och hyreshusen och villorna är små dockskåp att titta in i, att lägga örat mot. Mirja Unge är en sådan avlyssnare; noggrann, trogen sitt material. Hennes figurer är inte av typen Raskolnikov, Werther eller Leopold Bloom. De är inga undantagsmänniskor, inga enmansuniversum. Snarare förbluffande vardagliga och vanliga. Annat får träda fram. Berättelserna själva.<BR><BR>Brorsan är mätt samlar 16 texter och är Mirja Unges första novellsamling, efter att hon tidigare har skrivit tre romaner. Att tala om ett genomgående tema låter sig inte riktigt göras, inte utan att pressa in runda klossar i fyrkantiga hål. Jag tror inte heller Unge skriver på det sättet, i teman, utifrån bestämda tankar och föresatser - om något är det flödet och språkbehandlingen som styr. Prosan är kringelkrokig och avig, och tar ett tag att komma in i. I titelnovellen berättas det om en psykiskt sjuk man som rymt från sin avdelning och tillfälligt tar skydd hos sin något skärrade bror. <BR>Det kan låta: "Jo men va heter det, dom vill ju ha en kvar där vill dom på livstid vill dom ha en där instängd vet du, jo det är sant, sa brorsan men jag sa det att nog fan släpper dom ut en när man är frisk inte vill dom att man ska sitta där och kosta pengar, sa jag men brorsan han stod och vaggade lite där i köket och valde mellan snusarna för han hade tre där på bänken som låg och var slemmiga och kalla och fimpen bredvid dom. Näe för brorsan han visste en som vart där i åtta år, och hon är helt frisk, sa han och det väl inget vidare tyckte jag om hon var frisk men så jäkla frisk kanske hon inte var då, sa jag men inte kan jag veta det heller." <BR><BR>Så där går det på, i hög hastighet. Det gaggas mycket i de här texterna. Många "jäklar" och "liksom" och "visst serru", och ett tag är det inte så dumt, men efter ett par hundra sidor känner man ett trängande behov av att rensa huvudet med något. Det är alltid en vag gräns mellan originella stilgrepp och manér. Här korsas den gränsen något för ofta. Pratet blir till pladder. <BR>Mitt tålamod frestas också av de enahanda miljöerna. Allt detta djupt igenkännliga: husvagnscampingen, studentpuben, volvobilarna, den lilla stugan vid sjön, den nordiska ensamheten. <BR>Det bockas av som på en checklista, och slutligen är den full och boken mättad av mellanmjölklandets alla välsignelser. Det är en bild som säkert har sin sanning, och visst rör det sig om ett demokratiskt perspektiv, men det är också något man hört och sett till leda och inte förmår ta till sig längre. <BR><BR>Jag skulle vilja se Mirja Unge vägra den identifikatoriska akten, och gå in för det mer svårbegripliga och abstrakta. Ta borrprover i djupare liggande fyndigheter, förädla ett material som fick hennes språkkänsla att komma till större rätt. Ibland krävs det att läsaren (likt den golvade boxaren) väcks till liv med en liten ammoniakflaska, försiktigt placerad under näsborrarna.
