Mats Risberg: Ett kyligt rum

Frånvända blickar, uttryckslösa ansikten eller ansikten i skugga förenar porträtten på Mats Risbergs målningar. Utställningen som hänger i Konsthallens avdelade större rum heter Kvinnobilder och de flesta verken visar just kvinnor som poserat för målaren. Men stämningen är obehaglig. Omsluten av dessa människor med sina stängda ansikten känns rummet fullt av spöken.Trots att alla är nämnda vid namn, är de overkliga och nästan omöjliga att närma sig.Till viss del beror det på koloriten, det finns något kallt över både ljuset och de dovt blåa färgerna. Även den röda färgen som kan anses vara varm får med blåa konturer del av kylan. Men det beror också på konstnärens uttryck. Kropparna vill stäckas ut, händerna får ett närmast manieristiskt uttryck. Intressant nog har flera modeller samtidigt en tung byst. Bröstens runda former fångar ljuset och bråkar påtagligt med det utsträckta. I den kontrasten väcks ändå något slags intresse.Den svala känslan har dock egentligen en annan orsak. Kvinnorna är inte sig själva utan precis som skådespelaren är de alla i roll. De är "modellen". Att för mig söka individen eller berättelsen om människan som avbildats är därför att leta förgäves.För att hitta det får jag istället vända mig till de teckningar, laveringar och viss mån akvareller som också visas. I blyertsteckningen får Fatuma, som även kan ses i tre färgstarka vinyler, äntligen liv. De grå ögonen betraktar mig; Fatuma är ännu Fatuma. Malin i laveringarna Malin som Carmencita I och Malin som Carmencita II är fortfarande mest Malin och Estradören, tusch/lavering, är en man som inte kan gömma sig bakom en hatt. Han gör sig bara synlig i sin längtan att bli någon annan.Och kanske är detta poserande en utmärkt bild för att spegla, men helt utan att utmana, vår samtid.