Än i dag kan han recitera passager ur den uppskattade dikten om dem som jobbade där. Det är 38 år sedan nu, men Mats har allt annat än slagit av på takten. I dag uppgår produktionen till över 1.300 dikter, varav många har tryckts upp i små häften och distribuerats från hand till hand. Detta gör honom till Norrbottens, och kanske Sveriges, flitigaste amatörskrivare. Det senaste häftet, Kråkdikter, är inne på andra upplagan och har sålts i 250 exemplar på bara tre veckor. Det är anmärkningsvärda försäljningssiffror, med vilka Mats Emanuelsson överträffar många Norstedts- och Bonniersutgivna poeter.
När man möter Mats slås man dock av ödmjukheten och värmen han utstrålar. Ett bord har dukats upp med kaffe och tilltugg, runt faten tornar högar av små häften och diktantologier upp sig. Bland dem finns Norrbotten berättar I och II - som Mats medverkade i på den tid som amatörskrivandet var på topp i länet. Utan krumbukter redogör han för sitt livs historia, om kärleken till skrivandet och tacksamheten för den andra chans som han fått. Mats Emanuelsson har nämligen en särdeles svår period bakom sig.
Det var 1988, på den tid han jobbade för länsstyrelsen, som allt rasade ihop. Mats fick akuta psykoser och föll in i en passivitet som varade i fem långa år. Men tack vare fin kontakt med sin psykolog, och mycket tack vare kooperativet Valborg på Sunderby folkhögskola, lever han nu åter i harmoni. Musiken och skrivandet blev en slags nycklar till den mentala låsningen.
Mats Emanuelsson nämner många förebilder och mentorer från sin resa genom livet. Inte minst tackar han Bengt Andersson på bildningsförbundet för inspiration. Skrivarkollegorna Einar Larsson och Hedvig Sandström är två andra som varit med på vägen.
Han talar över huvud taget mycket lite om sina egna förtjänster som diktare. Klart är dock att han arbetat hårt med att finna formen för sin idag mycket särpräglade lyrik, som man möter i det nya häftet Kråkdikter. I hårt komprimerade strofer avspeglas våra liv nära nog som mekaniska förlopp, medan små sanningar flyter omkring i bilddjupet. Människan är en kråka, som studsar än hit, än dit, i jakt på jobbavdrag, flärd och kontroll. Många slinker ner i diket.
"Jag dansar som en kråka / och livet går sin gång / jag behöver inte ha / livet under kontroll", snappar jag upp i ett häfte.
- Sorgen har sin process, sedan kommer glädjen, intygar Mats och erbjuder en påtår på kaffet. Ingenting av detta ser han som svårt att skriva om, heller inte oro, ångest, tårar och självmord. Svårigheten ligger möjligen i att hitta det rätta, korta och kärnfulla anslaget. Det är viktigt att resultatet blir lättförståligt och tänkvärt. Som när Mats skriver för Sjukhuskyrkan. Ibland färdigställer han dikter att läsa upp, bara någon timme före gudstjänsten.
Framför honom ligger en mängd projekt, varav ett är att skriva sitt eget liv i diktform. Det ska utmynna i en slags biografi, som också kan fungera som tröst för de som befinner sig i den situation Mats befann sig i vid slutet av 1980-talet. Därtill har han ytterligare en poesisamling redo för utgivning, som går under arbetsnamnet Den glömda tiden. Denna gång handlar alla dikter om psykisk ohälsa. Samlingen är ett slags traktat för att vilja stå upp och skriva, och det kommer med en kär dedikation till de psykologer som hjälpt honom.
- Jag har fått så mycket i livet så nu vill jag bara ge något tillbaka, konstaterar Mats, innan han frågar ifall jag verkligen inte vill ha mer kaffe.
Mats Emanuelssons Kråkdikter återfinns inte i boklådorna, men de kan erhållas mot ett förskott på 50 kronor, skickat till hans hemadress på Barrgatan 2, 973 31 Luleå.