När vintern målat träd, mark och vatten med blåkallt, isande glimmer börjar Britta Marakatt-Labba att leva. Landskapet bakom knuten på huset i Övre Soppero blir ett blädderblock med färdiga skisser. Här finns bilderna hon, genom fina stygn, målar på linnetyger.
Sommaren är för grön
- Sommaren kan jag inte jobba med. Den är för grön och faller över mig. Jag älskar vinteris och snö. När jag är ur ute och skidar ser jag det här panoramat, säger Britta Marakatt-Labba.
Hon pekar mot ett långsmalt naturbroderi med titeln Förgången tid, som ingår i utställningen på Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji. Britta Marakatt-Labba mottog förra årets Arbetsstipendium till minne av Asa Kitok. Den utställning som hade vernissage i Jokkmokk på marknadstorsdagen ingick i stipendiet.
Intill Förgången tid hänger Blåsigt, också en panoramabild men med en naturskildring fjärran det förstnämnda verkets stillhet. Britta Marakatt-Labba är underfundigt politisk i sina bilder och låter inte sällan motiven förmedla den oro hon känner inför klimatförändringarna. Blåsigt visar ett väderkaos där träden viker sig för vinden, till vänster i vyn syns en grupp hukande gestalter.
- Där är de underjordiska, de kommer upp och undrar: Vad tusan håller ni på med?
30-årig karriär
Britta Marakatt-Labba har en 30-årig karriär bakom sig, med otaliga verk sålda till institutioner och privatpersoner samt stora separatutställningar. Det kanske mest kända verket är det 24 meter långa broderi som berättar om samisk mytologi och historia, vilket hänger i ljushallen på Tromsö universitet.
- Om någon ber mig göra en 25 meter lång broderiduk i dag så säger jag nej. Det var ett femårsprojekt och nästan inga pauser. Stora beställningsverk kräver att man skissar. De mindre bilderna skissar jag aldrig, utan låter motivet växa fram direkt. När jag spänner upp tyget börjar det att leva. I materialet ser jag vad som ska hända, säger hon.
Ständigt närvarande
Det går en direkt linje mellan Britta Marakatt-Labbas arbete och naturen. Upplevelserna i skog och mark är ständigt närvarande; i bilderna och i mötet med konstnären.
- När man är ute och vandrar i skog och mark - det är magi. Känslan av att vara i naturen, vad ska man kalla den? Lyrik. Många blir lyriska i naturen. Jag tror att det har med ödmjukheten inför skapelsens stora verk att göra, vad sedan skapelsen är kan man se på många olika sätt.
Utöver bilderna innefattar utställningen i Jokkmokk kyrkotextilier, där Britta Marakatt-Labba låter moderna inslag möta traditionella former.
- När jag behöver en paus från bilderna arbetar jag med kyrkotextilier. Där finns så spännande former, som biskopsmitran. Jag blandar det gamla med
moderna inslag, berättar hon.
Britta Marakatt-Labba funderar ett ögonblick när hon får frågan vad det är som, år efter år, driver henne vidare i konsten.
- Jag skulle inte kunna göra något annat. När man har stött på patrull men sedan kommer vidare och plötsligt är färdig, då sprutar tårarna. Sedan är det så kul när publiken tar del av berättandet, alla tolkar bilder på olika sätt. Jag vill lämna något till eftervärlden.