Materialet i sig en provokation

En lokal filosof gav en gång uttryck för sin teori att samtidens tankeförflackning hade sin upprinnelse i introduktionen av kulspetspennan. När jag själv erinrar mig uppståndelsen och de chronschoughska skötselanvisningarna kring införandet av detta förenklande hjälpmedel vid diktamensskrivningarna i min gamla folkskola anar jag att det kanske trots allt var en brytpunkt. Magister Larsson poängterade att incitamentet för införandet var att nu fanns det kulspetspennor med "arkivbeständigt" bläck. Jag ser för min inre syn enorma arkiv där miljontals linjerade mörkblå diktamensböcker ligger staplade, fyllda av felstavade kråkfötter, som lyser blåa, i arkivbeständigt bläck på gulnande papper, samtidigt som jag undrar vem som kunde tänkas läsa alla dessa krior. Ars longa vita brevis, sa en gång Hippokrates. Livet är kort men konsten är evig. Det är tydligt att avsikterna med dessa diktamensböcker var desamma som med konsten. De gör anspråk på evinnerlighet, måhända ett uttryck för tankeförflackning, ett förevigande av trivialiteter. Huruvida Patric Larssons haft arkivbeständigt bläck i de BIC-pennor han använt till de stora tecknade bilder som han nu visar på Konsthallen är mig okänt, men samlare och investerare kanske undrar. Att använda kulspetspenna som konstnärligt material är ju i sig självt en provokation. Det är lite som att använda Instamatickamera till konstfoto. Visst går det, men mediet har klara begränsningar. Man kan som Larsson se begränsningarna som en utmaning och försöka hitta ett uttryck som lyfter sig över det på papperet nedtecknade. Hans bilder är omsorgsfullt uppbyggda i processteckningar genomförda under lång tid. Många av dem ser ut som sociogram eller tankekartor. I små bubblor skriver han ner begrepp som associerar och interagerar till andra begrepp och som förbinds med linjer till nya bubblor. På så sätt skulle man rent teoretiskt kunna följa konstnärens tankebanor om vårt tankeflöde vore rationellt och logiskt, men mänskligt tänkande är ju inte så. Tur är väl det, för utan det irrationella skulle aldrig nya tankar eller konst uppstå. I andra bilder arbetar han med korta streck eller punkter formassociativt och bygger upp större strukturer som kan likna ting omkring oss, men där avsikten inte är ett avbildande utan ett redovisande av hur former föds ur andra former till större former i all oändlighet. Det är som visualiseringar av matematiska fraktaler. Processerna går samtidigt i alla riktningar från mikro till makro och tvärtom. I några av bilderna ingår även färgexperiment där han med färgerna förstärker perspektivupplevelserna. Färgerna lägg er sig på olika djup i bildplanet och skapar på så sätt en upplevelse av prismatisk kroppslighet. 2004 fick Larsson Beckers stora pris för sina teckningar. Juryns motivering var att Larsson framgångsrikt utmanar vår föreställning om vad en teckning är och kan vara. Det är som ett cirkelresonemang. I och med utmärkelsen har ju en jury fastställt vad en teckning är och kan vara. Är det publikens föreställningar som då skall utmanas? Vilka är det konstnärliga anspråken och hur arkivbeständigt är bläcket i Larssons penna? Vi får väl kolla i arkiven vad det lider.