Material förpassat till skuggorna

Man bär en tröja av bomull, en nylonskjorta (fast helst inte), en sidenklänning. Men så enkelt är det förstås inte ändå. Kläderna man bär och textilierna de är tillverkade av säger något om tidsanda, mode, ekonomi, klass, ekologi etcetera. Neutrala kläder existerar knappast. Kläder kan vara utgångspunkt för verkliga, djupborrande reflektioner. Ett faktum som är lika negligerat av samtida shoppingikoner av typen Ebba von Sydow, som av de som slentrianmässigt utmålar mode som ytlighetens fäste. Peo Rask har skrivit en bok (en poesiroman, som han själv kallar det) som går till botten med något närbesläktat. Nej, inte handväskor från Marc Jacobs eller pastellfärgade pikéer från Ralph Lauren, utan något mindre glamouröst, men kanske också mer spännande: den bortglömda textilien rayon. Ett material som kan beskrivas som artificiellt silke, framställd av cellulosa från exempelvis gran. Numera heter det viskos, men är lika passé för det. Från att en gång ha varit närmast trendigt är rayon förpassat till skuggorna. Liksom så mycket annat. Rasks bok är en humoristisk inventering av detta material, och på samma gång en berättelse om den tid som såg det födas. Inte nödvändigtvis en bättre tid, men en hoppfullare. Nostalgiskt är väl förvisso projektet, men ungefär på samma sätt som en Jan Stenmark-bild kan vara det. En nostalgi med nuets avslöjande blick på det som varit. Rayon är tacksamt att skildra skönlitterärt. Nästan märkligt att ingen kommit på idén förut. Infallsvinklarna är många, liksom parallellerna till allt möjligt, till exempel poesins svaga ställning på den sönderkommersialiserade bokmarknaden. Och poeten själv rentav: "Rayon är förmodligen den mest missförstådda av alla fibrer. Den är inte naturell fiber, heller inte syntetisk. Redan nu vet jag mer än tillräckligt. Rayon är den missförstådde, missmodige poetens plagg." Sneda leenden och svart ironi får leda vägen. Funkar bra. Känns slittåligt. Men det blir några insparkade öppna dörrar för mycket med de många syrliga anmärkningarna om deckardrottningar och giriga storförlag och bästsäljarsjuka. Det är lätt att hålla med i sak, men ändå: man har inte sagt mycket om konstens degradering till förnedrad marknadsvara bara genom att peka ut fenomenet som sådant. Protesten fordrar mer.