Mästerlig skildring

Historien bakom romanen Storm över Frankrike är så fantastisk att den först ställer sig i vägen för boken, jag drar mig för att plocka upp den ur högen av nya böcker, är det möjligt att skilja ut själva romanen från den stora berättelsen om hur den kom till?
När andra världskriget bröt ut var Irène Némirovsky en etablerad författare i Frankrike. Hon var bosatt i Paris, men född i Kiev, i en societetsfamilj. Och hon var judinna. Dagen före krigsutbrottet 1939 förde hon och maken de två döttrarna till en by utanför Paris och pendlade sedan mellan huvudstaden och byn innan den tyska ockupationen satte stopp för den mesta. I juli 1942 deporterades hon till Auschwitz och avrättades en månad senare. När hennes man försökte tala för hennes sak blev även han deporterad och mördad.
Bara döttrarna undkom och från gömställe till gömställe förde Denise Epstein med sig en resväska med foton, familjehandlingar och mammans sista manuskript, skrivet med pyttesmå bokstäver för att spara bläck och krigstidens dåliga papper.
Det tog decennier innan Denise Epstein började tyda och renskriva manuset. Det hon hade trott var mammans personliga anteckningar visade sig vara en roman, eller snarare två i en tänkt triologi om krigsnederlaget och ockupationen av Frankrike. När Storm över Frankrike slutligen publicerades 60 år efter författarinnans död blev den en megasuccé, och har nu översatts till över 20 språk.
Det ligger naturligtvis nära till hands att vänta sig en ny Anne Frank, som skriver dagbokslitteratur om sitt liv, ett dokument, ett personligt vittnesmål. Judinnans berättelse.
Men Irène Némirovsky gör något helt annat under sina sista år i livet.
Hon iakttar. Hon gestaltar. I bokens första del kastas läsaren in i kaoset som utbryter när parisarna ska fly sin huvudstad med heder och prydnadsföremål i behåll: dråpliga, ynkliga i sina försök att rädda vad som räddas kan: en porslinsstayett, familjens linne, en älskarinna Många av dem är förmätna och odrägligt överklassiga, upprörda över att tvingas in i samma flyktingkolonner som vanligt folk, äcklade av vad de ser. Där finns också de timida banktjänstemännen som alltid har anpassat sig, tonåringen som rymmer för att bli hjälte, succéförfattaren som har trott sig behärska världen och många fler, vars historier löper parallellt och korsas.
Andra delen i den oavslutade triologin skildrar det bedrägliga lugnet när människorna i en liten by börjar lära känna "sina" tyskar. De inrättar sig en slags vardag. Någon begår smygande uppror, någon förälskar sig, och åtskilliga är mer benägna att identifiera sig med kultiverade tyska officerare än med en störande hop av krigshärjade landsmän.
Det är rent mästerligt skildrat. Avslöjande. Underhållande Faktiskt så bra att när jag har läst boken får jag anstränga mig för att hitta tillbaka till författarens historia, den stora där bakom.
Romanen lever i högsta grad på egna meriter. Därmed lyckas författaren Némirovsky med vad hon inte förmådde i verkliga livet: att besegra de krafter som ville göra henne till jude och ingenting annat än jude. Det är en handling som ekar ända in i vår tids diskussion om identitet, att inte låta sig inordnas i schablonen "jude under andra världskriget".
Hon tar sig friheten att vara författare, societet, människa. Bara det är en motståndshandling, fortfarande.

Mästerlig skildring

Tove Alsterdal recenserar boken Storm över Frankrike med en fantastisk historia.