Mästerlig självbiografi av Pohjanen

Bengt Pohjanen eller Pänktti Pohjanen som han också kan kallas är förutbestämd till det litterära. Som son av en gränstrakt som är följden av storpolitiska överväganden och som ännu mera son till en smugglarkung i samma gränstrakt präglas hela hans uppväxt av det dubbla seende som är en av författarskapets viktigaste förutsättningar.Smugglarkungens son är den självbiografiska berättelsen om denna dubbelhet, om barnet som lär sig världen mellan två nationer, mellan två språk, kanske också mellan lag och annan lag. Faderns utkomst är onekligen emot
lagen, om så gränsen mellan Sverige och Finland är en konstgjord gräns (vilket faktiskt alla gränser är). Otto Pohjanen är fadern som får upprätthålla Tornedalens odelbarhet med sin olagliga gärning som varuförmedlare över den älv som alltid varit en tillgång men nu betraktas som en belastning.Det språk Pohjanen erövrat, alltså svenskan, behandlar han med subtilt mästerskap. Och när han applicerar det språket på sin träffsäkra insikt över Tornedalens säregenheter uppstår meningar, klara som sommarnatten: "I ett land där man berättar sin egen historia med örat tätt mot den politiska utopin och med blicken fäst på Guds rike, måste man alltid ställa frågan vad ord egentligen betyder, och var den vanliga verkligheten finns, ty rituella sorgedanser övergår ofta i politiskt vanvett".Kan Tornedalens existentiella pendling mellan de olika extaserna kommunism och laestadianism uttryckas bättre? Eller skrivarens egen predestinationen till ett liv i ordens
rike? Gossen får också tidigt höra att han var så oduglig att han bara kunde duga till präst, vilket han också blev. Lika tydligt skildrar Pohjanen
fantasins förmåga att töja på verklighetsuppfattningens gränser, tolkningsmöjligheterna blir oändliga. Och när han upptäcker hur meningar på den främmande svenskan skär som svärd genom den stora verklighetens tand-
läkare, lärare och andra myndighetspersoner, då förstår han ytterligare mer av språkets makt.Smugglarkungens son är kanske Pohjanens bästa bok. Med en avklarnad distans, med en koncentration som låter både den fantastiska berättelsen och den ideologiska reflexionen rymmas i samma text genomför han en barndomsberättelse av klassisk
resning. En berättelse som klarare än de flesta historiska texter förklarar det märkliga gränslandet Tornedalen, ett land där smugglare och tullare kan dricka kaffe i smugglarkungens kök efter vådliga jakter längs den frusna älven och där författarens första skoldag börjar med en tullarrazzia mot fadern. Om Pohjanen har en svag punkt så är det den psykologiska avläsningen. Ofta nog blir hans figurer arketyper: Smugglaren, Kommunisten, Predikanten. I det historiska sammanhanget är det en fördel, i det berättande gör det att figurerna underordnas scenografin. Eller misstar jag mig, kanske skildrar Pohjanen bara den ouppnåeliga manligheten i sina hemtrakter. "Det är något gåtfullt och obegripligt över pappa, isä och alla farbröder. De hör inte ihop". Fanns det möjligen inte mer psykologi i vardagen? Extasen var ju till helgs, i bönhuset.Med Smugglarkungens son befäster Bengt Pohjanen sin ställning som Norrbottens främste författare. Hans porträtt av sin farfar, vars död avslutar boken och Bengt-Pänkttis barndom, är oförglömligt. Det är vackert ömsint, trakterar sorg och glädje över hela klaviaturen, en farfar full av spel och överraskning, olydighet och visdom som han omedelbart för över till son-sonen. Måtte fortsättningen på berättelsen om Pohjanen själv snart komma.