Mäster Olof, säger Wikipedia pedagogiskt, är ett av den svenska litteraturens mest analyserade verk. Kanske också det som Strindberg hade svårast att få utgivet, eller antaget, det handlar ju om scendrama. Sex olika originalmanuskript, tre huvudversioner. Skrivet 1872, första gången spelat 1881, till sist succé.
Olof är reformatorn Olaus Petri, som förde oss från katolsk tro till luthersk. En rättviseman som avskyr kyrkans makt och tvingas förstå kompromissen, medan Gert Bokpräntare är den renlärige sekteristen, bildstormaren som går under och slungar sitt berömda slutord mot Olof: avfälling! Olof har utmanat Gustav Vasa, gjort avbön och klarat nacken. Idealismens valfrihet i två figurer.
En ung man skrev om lusten att vara ung och tvånget att åldras. Redan det är ovanligt, det är inte den mognes tillbakablick, utan aktuellt inlägg från 23-åringen med vidsyn att förstå både eldsjälen och reformatorn, hoppet och makten. Så fick man Shakespeare och Schiller samtidigt, idékritik, tidsfärg och psykologi, dessutom humor. Och naturligtvis refus, stilen var realistisk, inte idealistiskt hänsyftande, som den dåtida "höga" normen. Olaus Petri var levande och trolig, inte en pappskiva med text.
Han var mer än alter ego för Strindberg, "Olaus Petri har skrivit i sin Svenska Krönika en svensk prosa, så ren, att jag har lärt av den". Olof Pettersson, känd i sin latinska form. Fast han ställde sig lojal mot makten beordrade kung Gösta att hans arkiv och manuskript skulle brännas. Det var efter hans död och Gösta var ond, såg kritik mot överheten i Svenska Krönikan. Ordet och makten, aldrig går de tillsammans.