Måste hela Sverige flytta till Stockholm?

2001 ställde sig Göran Greider i Fucking Sverige frågan om politikerna ville att alla skulle bo i Stockholm om 30 år. Knappt tio år senare kan vi ana svaret. På många håll, inte minst i Norrlands inland, ser det som brukar kallas "befolkningspyramiden" snart ut som en kantarell. På sikt kommer man inte kunna sköta om de gamla ens om alla i arbetsför ålder skulle jobba i äldreomsorgen. Att det inte var möjligt eller ens lämpligt att från politiskt håll försöka påverka avfolkningen av småorts-Sverige slogs fast redan i den regionalpolitiska utredningen år 2000. Den gamla Norrlandspolitiken, som syftade till att skapa god spridning av service och arbeten över landet, hade helt övergivits. Ändå hävdar Kristina Mattsson, i sin mycket läsvärda reportagebok, att inflyttningen till städerna i dag främst sker frivilligt. Man kan fråga sig vad hon menar med "frivilligt" om nu service som arbetsförmedling, polisstationer, idrottsanläggningar, systembolag, bensinmackar och annat bevisligen läggs ned på mindre orter. Mattsson hävdar att det är en myt att människor vill bo på landet. I stället vill den moderna människan ha valfrihet och möjligheter. Jovisst, men man skulle väl också kunna fråga vad som är hönan och ägget? För att visa vad hon menar tar hon upp utvecklingen i vårt grannland Norge, där man politiskt försökt att gynna bosättningen av människor över hela landet. Det har inte hjälpt, folk flyttar lik förbenat till städerna. Mattson menar också att många mindre orter som lyckas locka till sig människor i dag snarast bara erbjuder en fond av natur. Till sin essens är de samma konsumtionsmetropoler som storstäderna - med utbud av italienska kaffedrycker, trendiga krogar och spa-anläggningar. Åre är ett exempel, Visby ett annat. Folk som flyttar hit, flyttar så att säga inte till landet utan egentligen bara till en komprimerad form av storstad. Man ska också ha klart för sig att urbaniseringen pågått i snart 150 år och att dagens nya folkvandring in mot städerna inte är något svenskt fenomen utan en global rörelse. Om jag minns Sören Sommelius och hans Hemma i Ingenstans rätt, levde 2008 för första gången fler människor på jorden i städer än på landsbygden. I de fattiga länderna hamnar många av de inflyttade i städernas slumområden, illa rustade genom avsaknad av relevant utbildning, kontakter och pengar. Så ser det förstås inte ut i Sverige. Däremot finns gott om inflyttade som gärna vill flytta ut igen. Här gör Mattsson en intressant iakttagelse. Folk som vill flytta tillbaka hem gör det i praktiken allt mer sällan. Saknar man lant- eller landsortslivet flyttar man till en av städerna runt den storstad man flyttat in till. Man vill ha storstadens utbud inom räckhåll, men lugn och ro där man bor. Det här talar för att Mälardalens städer, och i ett längre perspektiv, även städer lite längre bort på sikt kommer att gynnas av urbaniseringen. Detsamma gäller mindre orter runt exempelvis studentstäder och andra medelstora städer. Ingen ort är dömd till undergång, skriver Mattson. Det är sant, men man kan nog befara att någon politisk hjälp knappast är att vänta. Världsbanken konstaterar krasst att tillväxten gynnas av att "människor bor tätt" - läs i storstan - och att länder bör uppmuntra migration till tillväxtcentrum. "Bruksanda" må ha blivit ett skällsord i vissa kretsar. Men mig skulle det inte förvåna om det är just på solidariteten och sammanhållningen de små orternas människor måste förlita sig. Oavsett om det sen gäller att få hjälp med att skotta snö eller att starta, och lyckas driva, ett eget företag.