Måste de alltid flina, le, smila?
Spelar ingen roll hur tung dagen är, om de så vandrar i dödsskuggans dal finns det plats för ett leende. På väg till rättegången, efter förhandlingarna, efter sammanbrotten, när bortförklaringarna ska presenteras - leenden, leenden, leenden.
Jag ser någon av de liberala tjuvlyssnarna passera i rutan, kavajen vackert oknäppt, leendet oklanderligt inmålat i det opersonliga ansiktet.
Jag ser den stora sekreteraren presentera eftervalsanalysen, leendet skiner som en fyrbåk över det nattsvarta resonemanget.
Jag ser Bush presentera succén i Irak, leendet och massakrerna bildar en oslagbar allians, bättre än den existerande.
Men sluta då!
Kan de för fan inte sluta skratta!
De befinner sig mitt i olika sorters katastrofer och finner för gott att dra smilbanden uppåt. Ge mig hellre en ångerfull japan, som hickande och snorande bugar sig ödmjuk med sitt fiasko över nacken. Djupare och djupare ner mot avgrunden, hai, hai.
Än dessa västerländska idioter vars känsloliv tycks begränsas till ett fånflin signalerande: ingenting förstått, ingenting märkt, ingenting hänt.
Vad som helst, bara inte ett flin.
Så jobbar vi med nyheter