Massmord och rashygien

Steve Sem-Sandberg har skrivit ohygglighetens sakliga krönika med romanen ”De utvalda”. Kliniken Spiegelgrund i Wien var en av de platser där nazismen, med rashygienen som osaklig förevändning, utförde massmord.

Massmord på barn. Steve Sem-Sandberg skriver om kliniken Spiegelgrund under nazismen i Wien, där barn massmördades med rashygienen som osaklig förvändning, i sin nya roman "De utvalda".

Massmord på barn. Steve Sem-Sandberg skriver om kliniken Spiegelgrund under nazismen i Wien, där barn massmördades med rashygienen som osaklig förvändning, i sin nya roman "De utvalda".

Foto:

Kultur och Nöje2014-09-30 06:00

I just detta fall på barn. I den noggranna, men godtyckliga och saklösa diagnostiken från paviljong 15 stämplades de som idioter, rasmässigt degenererade, asociala. Därefter vanvårdades de, drogades och mördades snabbt, men oftare långsamt av anställda läkare och sjuksköterskor. Läkarna utförde gärna experiment innan döden, inte sällan plågsamma röntgenundersökningar som ofta dödade barnet. Men vanligast verkar en långsam pina i infektioner och morfininjiceringar ha varit. På detta följde lögnaktiga brev till föräldrarna, lögnaktiga anteckningar i journalerna, som om sanningen alltid stod och kikade över axeln på dessa välutbildade massmördare.

Romanen visar att ondskan är både abstrakt och konkret, utförd. Den visar det med en saklig framskrivning, vars fasor slår som långsamma bränningar över läsningen.

Och ondskan utförs alltid av människor, inte av monster utan av människor med känslor, familj, tankar, egenheter. Några är uppenbart sadister från början, andra blir det av omständigheternas skola. Som Anna Katschenka, en av bokens viktigaste personer. Alls ingen ond människa, men lojal, socialist från början faktiskt. Men underordnad den karismatiske doktor Jekelius, något förälskad dessutom. Och med den hierarkiska följsamheten snart fostrad att vanvårda och mörda oskyldiga barn med Jekelius pedagogiska förklaringar i sinnet Om hur folkstammen tillfrisknar till när dessa ”livsodugliga” insjuknar och dör, ihjälplågade.

Ondskan har sin abstrakta startpunkt, här kallas den rashygien. Två individer, noggrant utmejslade, i ett annat sammanhang hade utfört goda handlingar. Anna Katschenka plågas mer av sin uppgift, doktor Jekelius stagas upp av plikt och abstraktioner. Helt trovärdigt gestaltade.

Adrian Ziegler är en av de intagna på Spiegelgrund, han är också en av dem som överlever. Han är en av de ”asociala”, ständigt rymmer han, tillslut överförs han till ett ungdomsfängelse istället och genom hans ögon och i hans stora smärta ser vi hur eutanasin arbetar och hur krigets fem år rullar fram tills nazisternas välde krossas av andra och starkare krigsmaskiner och det sköna Wien blir ett kaos av eld och artilleri. Och läkarna ställs inför rätta och tillslut också den vacklande Anna Katschenka.

Steve Sem-Sandbergs roman har en oerhörd tyngd, en dokumentär och absolut noggrannhet som aldrig faller ner i arkivtristess utan hela tiden bevarar det mänskliga tilltalet. Adrian Ziegler fortsätter sitt liv, inte särskilt storslaget och det skulle dröja många år innan han lärde sig att inte vara rädd för främmande barn, i deras utsatta kroppar mindes han sin egen och skräcken för våldet och döden på kliniken Spiegelgrund.

Människor utför det onda mot andra människor, rätten hinner ifatt dem och dömer, några smiter undan, men ondskan har alltid en begriplig mänsklig gestalt och ingen skonas av dess effekter. För de efterkommande finns valmöjligheten, för barnen i paviljong 15 icke.

Litteratur

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!