Bob Marleys Confrontation från 1983 är en samlingsplatta som släpptes efter reggaekungens död. Trots att den inte innehåller de absolut största hitsen, har den en märklig inverkan på mig. Jag har en del tydliga minnen från 1983 men Bob Marley ingår inte. Hursomhelst, när jag sätter på skivan förvandlas jag av någon anledning från en ganska snäll tjej till ett kax -och flumpaket. Därför väljer jag noga de tillfällen jag lägger skivan i CD-läsaren. <br>Det råder kaos i mitt vardagsrum. Jag föddes med tummen i handflatan, ett genetiskt och socialt arv, och därför håller två duktiga målare på att avlägsna alla bevis på att väggarna en gång haft en brandgul färg à la 1990-tal. Nu ska det bli antikvitt och ljusbrunt. Men än är det inte klart. Och därav kaoset.<br>Mitt i alltihopa kommer två starka karlar med blåkragar indundrande med tre lass IKEA-möbler. Man måste själv sätta ihop möblerna, vare sig man har tummen i handflatan eller inte. De pedagogiska manualerna, som till och med innehåller streckgubbar med olika ansiktsuttryck, hjälper mig inte. <br>Men en kvinna reder ju sig själv. Och under två dagar hamrar, skruvar och monterar jag. Under tiden lyssnar jag på vildsint technomusik. Den passar liksom.<br> <br>Men eftersom inte bara tummen är en defekt, utan också det faktum att jag lider av ett obefintligt tålamod, misslyckas jag redan med den lilla pallen som består av tre delar. <br>Jag ger upp, och går över till badrumsskåpet.<br>Gångjärn är komplicerade saker. Tre gånger blir det fel och jag får skruva med mejseln tills jag dryper av svett. Men till slut sitter skåpet rakt och dörren går att öppna. Jag har hållit på i tre timmar ungefär. <br>Men så upptäcker jag att jag inte kan böja tummen. Den har blivit röd och svullen av framfarten med stjärnmejseln. <br>Jag ser fascinerat på den. Doppar den i vatten, det lindrar. Det spänner och drar och jag har nästan tappat känseln. Den övergår så småningom till en blåaktig ton. <br>Inte bara har jag tummen i handflatan och ett obefintligt tålamod. Jag har hypokondriska tendenser också. Plötsligt kommer jag att tänka på den där Alfred i Emil i Lönneberga. Han drängen. Fick inte han tokproblem med tummen? Och så fick Emil köra honom med häst och släde i storm och snö till doktorn i Mariannelund?<br>Jag lägger mig i soffan och känner så smått paniken komma. Dog Alfred till och med? Jag borde ha väldigt tydliga minnen av Emil i Lönneberga. Han var ju för fan en del av min barndom, 1983!<br>Jag får ingen kläm på det. Jag försöker lugna mig själv. ?Alfred dog inte och det ska inte du heller göra, Elin. De duktiga målarna ska inte hitta dig död i lägenheten imorgon. Svullnaden kommer att gå ned.?<br>Kanske kan lite Confrontation råda bot på mitt tillstånd. Jag sätter på skivan och medan Mix up, Mix up fyller vardagsrummet erinrar jag mig att Marley själv led av någon obotad inflammation. I tån eller nåt. Var det inte så?<br>Plötsligt känner jag djup samhörighet med Marley. Och flummet och kaxigheten kommer som vanligt smygande i takt med tonerna. <br>Jag slappnar av. Men inser att en kvinna inte alltid reder sig själv. Jag accepterar det som den kvinna jag försöker vara, och dagen därpå bjuder jag hem en manlig vän. Han sätter raskt ihop pallen, badrumsskåpet och byrån medan jag tacksamt gräddar pannkakor i köket med den hand som inte är inflammerad.<br>
