Märkvärdigt ogestaltat

Julie, 18 år, får ett sms från sin pappa: "Vi störtar. Älskar dig. Gör vad du vill." Hennes familj omkommer i en tragisk flygolycka i Afrika. Hon lämnas ensam kvar. Visserligen i en lyxvilla och med den polske inneboende hantverkaren Krzysztof som sällskap, men djupt uppriven av händelsen. I en dagbok påbörjad några månader efteråt får man följa hennes tillvaro efter katastrofen. Det börjar som en realistisk berättelse om ett sorgearbete, om de tunga myrstegen tillbaka. Där finns Julies vardag i skolan, hennes umgänge med den naiva hästtjejen Constance och besöken hos psykologen Geir (kallad Psykogeir, expert på att ställa plumpa frågor). Men ganska snart blir tonen cynisk och absurd, det påminner om ett avkok på svart humor. Den djupt deprimerade Julie erbjuds till exempel arbete som redaktör för tidskriften Självmördaren, sedan den tidigare tagit livet av sig. Ja, det är lika dumt som det låter. Och ett utmärkt sätt att rasera en trots allt lovande upptakt. Erlend Loe förmår inte att upprätthålla lyhördheten inför sin huvudperson, att lyssna in sig på hennes röst. I stället får vi Loe själv utkavlad över 158 sidor, dragandes dåliga vitsar och kommande med den ena omöjliga tablån efter den andra. Julie beger sig ut på en lång globetrotterresa, blir djupt förälskad i en koreansk skridskostjärna, tar flyglektioner, funderar på lämpliga sätt att försvinna från jordens yta, lägger svåra tusenbitarspussel, reser till olika solparadis. Trots det är det inte särskilt mycket som händer. Skeendena är märkvärdigt ogestaltade och nästan helt utan undertext. Jag förblir ovetande om vem Julie är och vad hon känner, men upptäcker också att jag inte är särskilt nyfiken. Loe levandegör henne till en nivå snäppet över en skyltdocka. Hon blir en summa av olika projektioner. Men framför allt har jag invändningar på berättarperspektivet, som är underligt skevt. En skildring av sorg får gärna vara oortodox och innehålla humor, men inte gärna framstå som likgiltig inför den sörjandes avtryck i texten. Gör vad du vill är fegt garderad i det avseendet. Som ungdomsroman betraktad - som sådan bör den nog läsas - lämnar den mycket i övrigt att önska.