Jag kan säga exakt när U2 blev helt värdelösa. När de släppte Rattle & Hum 1988 och skivan inleds med att Bono säger: "This is a song Charles Manson stole from the Beatles. We’re stealing it back." Det är då man går från att ha grandiosa ambitioner, till att ha en grandios självbild. Hybris, storhetsvansinne, helt enkelt.
Vad har då detta att göra i en recension av Liza Marklunds senaste deckare om Kvällspressens reporter Annika Bengtzon? En hel del, skulle jag vilja säga. I likhet med U2 har Marklund inte bara en föreställning om att kunna, eller i alla fall vilja, förändra världen, hon har även mage att mäta sig med de största (inte Manson såklart, Beatles). Hon ignorerar de inbyggda premisserna för genren. Exempelvis realismen, överenskommelsen med läsaren om realism bryts i något som mest liknar anteckningar i marginalen (i form av parenteser som denna, där hon förklarar ord hon använder, där en helt vanlig bisats fungerat lika bra). Det kan förstås lika gärna vara en okänslig, eller alltför vördnadsfull redaktör som låter dessa kommentarer passera som litterärt grepp. Men det är inget särskilt nyskapande, och om så vore ambitionen så finge man ta den längre för att den ska vara annat än irriterande.
För jag förstår ju vad det här är. En hederlig svensk deckare där författaren i kriminalromanform berättar om samhället och dessutom smyger in sina egna åsikter om detta. Jag accepterar det, uppskattar det till och med, så länge det är effektivt och välskrivet.
Ramhandlingen är denna: Bengtzon är tillbaka i Stockholm efter en session i Washington. Hon är återförenad med maken Thomas, som jobbar med internationella säkerhetsanalyser på justitiedepartementet. Thomas blir kidnappad av terrorister i Afrika. Samtidigt sker en rad brutala kvinnomord runt om i Stockholm. Annika Bengtzon gråter och får vredesutbrott. Och vem skulle inte det? Det är inte lätt att vara högpresterande kvinna, småbarnsförälder och superhjälte.
Ursäkta om jag verkar lite oberörd av detta hemska, men det hela är så illa skrivet att effekten blir den motsatta jämfört med den önskade, i stället för att reagera med indignation hejar jag på kidnappare och cyniska reportrar. Bengtzons (Marklunds) ilska tar sig uttryck i dubbla utropstecken och konstiga, talspråkiga ordsammansättningar (exempelvis en typisk teknikfientlig kommentar om en ny "superdupertelefon"). Och här om någonstans syns denna hybris, den jag nämner inledningsvis, som att själva romanformen är underordnad det VIKTIGA hon vill tala om.
Liza Marklund verkar helt enkelt vara trött på Annika Bengtzon och hennes familjesituation. Beskrivningen av det som händer på hemmaplan med barnen, Bengtzon och förhandlaren Halenius är förutsägbar på gränsen till det löjliga. Och dessutom helt ospännande, allt som är tänkt att leda till något annonseras övertydligt långt i förväg och man är trött på det redan innan det verkligen äger rum. Dessutom kan man fråga sig hur snabbt boken är skriven: Utöyatragedin behandlas, tillsammans med en mängd andra nästintill dagsaktuella händelser. Kanhända borde Marklund låtit manuset ligga till sig lite innan man bestämde sig för publicering? För till råga på allt så slätas kvinnomordshistorien ut till nära nog ingenting, eller åtminstone en rejäl Västgötaklimax.
Men allt är inte illa. Jag tycker det är roligt att läsa (överdrifterna, hoppas jag) om redaktionsarbetet på Kvällspressen. Och bokens verkliga behållning ligger i maken Thomas redogörelse över tiden i fångenskap. Det är ömsom chockerande brutalt, ömsom poetiskt vackert. Kanske Liza Marklund borde skriva om denne brutne man i stället, nästa gång? Skriva en roman om minnen och människor, utan att behöva klämma ner den i den deckarform hon så uppenbart tycker sig stå över i alla fall.