Märkligt skimrande poesi

av Verner Boström är det märkligaste jag läst. Vore det måleri skulle man tala om sjukdomskonst, som med Ernst Josephson eller Carl Fredrik Hill, eftersom man har det friska att jämför med.
Men här handlar det om hela livsgärningen, dikter 1965-1972, och ingenting finns att jämföra med, varken före eller efter. Små häften, ursprungligen tryckta och distribuerade i egen regi, nu samlade till en bastant volym.
Sådan särlingsdikt finns lite överallt, i mitt Hälsingland kan jag samla en antologi av stugdiktare som for omkring och sålde sina alster, men Boström är annorlunda. Kanske är han, som David Vikgren skriver i sitt förord, en slags språkmaterialist, innan den poesitrenden ens var uttänkt.
Hans dikt verkar ibland förspråklig, som ett långt läte där orden "lys" och "tid" bildar ett ständigt återkommande kraftpar som varieras oändligt. Man tänker på jojk, på fåglarnas sång, lövsus eller minimalistisk musik, det är samma och aldrig likadant:

Julen och åren i tiden/ I fordomstid och nutid/ Det lyser i tiden åren.
Det lyser tider och åren/ Och räknas tider och åren/ Det lyser jul och åren tid.
Det lyser dagar och veckor/ Det lyser månader och år/ Och det lyser sol och tider.
Det lyster i sommartid/ Det lyster växt och skörd/ Det lyster och höst och vinter.
Och i tidsvårens tider/ Lyser i försommartider.

Vanliga mening är här meningslös, språket spricker i fogarna, men det har språket alltid fått göra i poesin. Här är rörelsen obetydligt, men mycket precis, lys blir lyster, lyster blir en årstid bland andra tider och lys och tider blir en del av den strömmande verklighet de försöker gestalta. Naturligtvis måste man ha tagit Boström för fnoskig, så där kan man ju inte skriva, men vilket märkligt, skimrande intryck hans språk har.
Dikten heter Julen och åren och innehållet är konventionellt: tidens gång över ett år, årstidernas rytm, ljusets rytm över året.

född i Haukijärvi Karl Gustafs församling 1896. Han var en tid yrkesmilitär i Boden, men hemförlovades och återvände till barndomshemmet i Haukijärvi. Där levde han i den alltmer förfallna stugan, under vintrarna ivrigt eldande för att hålla kölden ute.
Det berättas att stugan hade en enda riktig möbel, en kökssoffa. En vinternatt 1982 såg människor i grannbyn Lappträsk ljusskenet mot himlen när vådelden brände ner Verner Boströms stuga och avslutade hans liv.
I Boströms språk hörs Bibelns och psalmbokens ålderdomlighet och en barnslig enkelhet, rytmiskt hörs mässandet, kanske högmässomässandet. Då blir han uråldrigt magisk, när orden mässar och ljuder, svänger och låter. Man hör honom i det som fanns långt innan det tryckta ordet etablerade sitt stela regelverk.
I ljudens magi och upprepning, i det som närmar sig sången och en känsla som inte låter intellektet irritera.
Det är som ett stort berg av små, små stenar. De staplas och staplas och allt växer. Tillslut ser man dem, alla de små stenarna och deras stora berg.