Det Norrland som en gång gjorde sig litteratur om sitt hopp och sin framtid ut ur sitt betryckta läge gör nu motsatsen. Skildringar av människor i ständigt underläge, i mörker, billig sprit, våld och havererat känsloliv. Må detta vara tillåtet, det behöver inte automatiskt vara bra för att det är samtida och kallas country noir.
Jag hoppas Aase Berg förlåter mig om jag stjäl, nej, jag citerar ju bara ur en av hennes recensioner där hon läser en modern fattigdomsskildring och drar en suck av lättnad: "Berättarrösten i den här boken är ingen deprimerad masochist med smygnarcissistiskt skuldbeläggarbehov, vilket en berättarröst enligt den billigaste konventionen för litterär underklasskildring i samtidslitteraturen förväntas vara".
Nu är Ola Nilsson ingen billig författare, men jag kommer inte undan det lånade omdömet när han avslutar sin svit om Norrland med Kärleken gömmer minnet. Jag tycker om Nilssons hårt stiliserade prosa, delar av Hundarna och Änglarna var intressanta. Det är inte mycket tjafs i hans stil. Jag tycker om den ända tills pappfigurerna med trasiga kanter gör entré i ett försök att gestalta någonting levande. Jag tror helt enkelt inte på Mirjan, Stefan och Arvid, bokens centralgestalter som nu flyttat ut. Platsens namn är stum tristess och skräp. Nilsson brukar tala om feodala strukturer i Norrland, men jag tror inte han förstår vad han säger.
Jag tror inte heller på minnet av Eskil, den frivillige SS-soldaten som återvänder i en kista till föräldrarna under kriget och därefter nogsamt förträngs. Hur initierat det lokala publivet än skildras förblir det skugglikt, precis som det ospecifika Norrland där allt detta utspelas.
Det är något märkligt med Norrlandsbegreppet, ingen annan landsdel antas ha den präglande (pryglande?) effekt på sina invånare som denna. När hörde ni senast talas om Götalandsmentalitet? Eller ett typiskt Svealandsscenario från inlandet där människor böjts krokiga som ekarna och statarsystemet, inbundna och sargade i sin efterblivna överblivenhet.
Denna litteratur lever inte för mig. Jag beklagar Ola Nilssons poetiska begåvning, hans förmåga att ladda orden men tyngd och kraft. Jag blir inte tillnärmelsevis lika berusad av den som hans beskrivna personer blir av sina skilda spritsorter. "Vi är inget annat än karikatyrer" tänker den utvandrade Mirjam på bokens näst sista sida. Just där uppenbarar sig det kritiska omdömets svårighet. Just där.