Märkliga landskap och droppar av sorg

De garderar sig redan i utställningens namn, ord som fragment och sökande ska försöka hålla emot den spräcklighet som möter besökaren.
Den uppstår av tavlor i mängd, både ovan och under listen som är gräns mot det höga taket i Galleri Y - och av ett antal rejäla skulpturer. Utställarna skiljer sig dessutom ganska mycket åt sinsemellan fastän de i alla i första hand alla visar måleri.
Det som pågår är den traditionella vårliga utställningen med konstlinjens avgångselever och i år står fyra unga män för visningen. Mest konsekvent av dem är Niklas Patomella som enbart visar målningar i akryl. Vingar, möjligen också en andlig kontext tycks intressera honom, och här finns vingpar på både mänskliga gestalter och insekter. Men bilderna förmår inte riktigt gripa tag. Det finns en ytlighet, som hos en affisch för ett tonårsrum ungefär, och ytmässighet som låter ögat halka bort. Bäst är kompositionen Välkommen hem, där arbetet mellan raka linjer och runda former väcker intresset.
Även Mattias Stiller bjuder främst på målningar i akryl, men med titlar på engelska. Han arbetar med kraftiga färger som liknar det sena1970-talets, och organiska men diffusa former. Samma slags språk talar hans enda skulptur, Commercial trespass. Och måhända känns det nytt för den yngre Stiller, men mina ögon tröttnade redan i början på 1980-talet på en färggrann, dekorativ estetik som tyvärr lätt också blir tom.

Intressantare är då både Magnus Björkbom, som redan utmärkte sig i fjolårets Sunderbysalong på Norrbottens museum, och Arvid Tuuri.
Roligt nog visade Björkbom även upp sig lite senare under 2006 på Konst i det gröna i Luleå. Där gick det att återse hans, för samtiden lite ovanliga, etsningar i litet format. Bilderna är i förstone klassiska så det stänker, men går betraktaren lite närmare hittar den både en rubrik med flera bottnar och ett motiv som präglas av humor.
I den pågående utställningen får han mig att le flera gånger.

Björkbom målar också gärna i olja, och visar även skulptur samt ett par emaljer snarlika de grafiska bladen fastän i färg. Oljorna, som har ett betydligt större format visar vardagliga situationer, men återigen; tar man ett kliv närmare öppnar sig bilden för titelns underfundighet gärna spetsad med ett par droppar sorg. Särskilt påtagligt är det i Hamsterburen, en interiör från en samtidens grottekvarn där fjärrkontrollen är vägen till passiv väntan på nästa dag. Björkbom visar här förmågan att just fånga mänskliga uttryck med ett par penseldrag: en hand som dröjer kvar, en axel som stelnat mellan uppdragen och avslappnad. Kanske är det vanan av tecknade serier som följt med när Björkbom nu efter diverse försök med andra utbildningsvägar valt bildkonsten.
Arvid Tuuri till sist svarar i sin tur för de smutsiga skulpturerna av märkliga landskap i gips som dominerar golvet. Hus tycks för övrigt tilltala honom och han prövar motivet i flera material. I den något manipulerade stora fotoutskriften är resultatet dramatiskt, i emaljerna stillsamt behagligt och som sagt nedsolkat i de Hadesliknande gipslandskapen. Skitigt är det också i akrylmålningen Utan titel, en nedstänkt scen med en människa på marken omringad av andras kraftiga ben och skor. Hos Tuuri, som hos Björkbom, finns redan ett personligt uttryck och kanske mer ändå av ett lite otäckt allvar.