Marie Lundquist osäkrar verkligheten

Hon passar illa i det mediala landskap där "storyn" är mer betydelsefull än litteraturen. Men författaren Marie Lundquist bryr sig inte. Viktigare än att synas är att skriva böcker som får läsaren att känna sig mindre ensam i världen.

Hon har varit verksam som författare i över 20 år, får regelmässigt fin kritik för sina böcker och har belönats med bland annat tidningen Vi:s litteraturpris och De nios lyrikpris. Ändå är Marie Lundquist förhållandevis anonym för den breda allmänheten. I en mediedramaturgi där försäljningssiffror och en braskande personhistoria väger allt tyngre passar hon inte in.

– Men det vill jag heller inte göra. Jag är ju poet i grunden och har inte strävat efter den typen av uppmärksamhet, säger hon.

Svårfångat

Vi träffas någon vecka före utgivningen av hennes nya bok, romanen Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. Eller roman, förresten? Precis som i Marie Lundquists tidigare verk rör sig texten i och utanför genren. Handlingen, vars suggestiva raffinemang är svår att översätta till prosaisk tidningstext, ramas in av en strikt traditionell uppdelning med prolog och epilog.

Berättelsen kretsar kring en ensam kvinna som bor högt uppe i ett höghus. Den uppmärksamme läsaren märker dock snart att kvinnans bostad antar märkliga proportioner, svämmar över bräddarna med utrymmen som inte borde finnas i en höghuslägenhet. Ett mörkrum nås via en lucka i golvet, en gemensam badinrättning med barska baderskor finns runt hörnet, liksom en barnkammare bebodd av en objuden gäst som burit med sig berättelser om en ung kvinna, nedskrivna på en bunt papper.

Förvandlar verkligheten

Trots den drömlika atmosfären har varje nattlampa, bokhylla och spisplatta i boken funnits i verkligheten, förklarar Marie Lundquist.

– Det är något som bara litteraturen och konsten kan, tycker jag, att ta verkligheten och utvidga den, eller förvandla den. Men den är fortfarande på något sätt ändå verklig. Det avsnittet var kanske det roligaste att skriva i den här boken, de där utflykterna där man tänjer på gränserna.

På samma sätt osäkrar Marie Lundquist läsarens relation till den unga kvinnan som beskrivs i boken. Är det verkligen en och samma person som upplever det som berättas? Är berättaren och hennes mystiska besökare två olika personer, eller en och samma?

– Den ensamma kvinnan har nog alltid funnits i det jag skrivit. Jag har alla möjliga olika ensamma kvinnor i mig, det är olika aspekter av mig själv. Och när man skriver har man den stora förmånen att man kan leka med det där; man kan gå ut ur sig själv och betrakta sig som om man vore en annan, säger hon.

För mycket fantasi

Men det finns också nackdelar med den typen av känslighet, konstaterar hon.

– Jag har kanske lite för mycket fantasi ibland, om andra människor betraktar mig så kan jag bli smittad av deras blick. Jag blir lite som jag tror att de tycker att jag är. Det är något slags anpasslighet, egentligen, som jag försöker kämpa emot.

Lika medveten är hon om motiven som återkommer i hennes författarskap. En mors självmord, en stor ensamhet, ett trauma så sårigt att det tycks omöjligt att beskriva i ord.

– Hela skrivandet för mig handlar om kampen att klä verklighetens alla dimensioner i ord eller i språk. Är det över huvud taget möjligt? Jag tror att jag hela tiden brottas med den frågan. Det är också en drivkraft, att bevisa för mig själv att det är möjligt.