Mänsklighetens vandringar i märklig bok

NY BOK Lotta Lotass Skymning: gryning Bonniers Det är en ytterst märklig bok. En drömvandring genom mänsklighetens minne där varje detalj är konkret och verklig, men alla sammanhang är drömlikt förbryllande. Lotta Lotass skymning:gryning. En grupp männi-skor rör sig genom ödsligt övergivna landskap. Över en hård och stenig mark färdas de, och under tiden berättar de sina berättelser. Romanen är den avslutande delen i en trilogi som tidigare omfattar Kallkällanoch Band II. Från Gabbro till Löväng. Den vandrande gruppen uppför ett slags historiespel, en abstrakt föreställning som rör vid många av de stora (och några av de små) vandringsberättelserna i vår civilisation, Mose uttåg ur Egypten, de stora färderna västerut över prärien, Andrées misslyckade ballongflygning och andra, mer lyckade upptäcktsresor genom Gobiöknar eller Nordvästpassager. Handlingen är berättelsernas egna lyriska orationer. Lotass har en vältalighet som är ålderdomlig i språkvalet och mycket modern i formen, sönderbruten, antydd, svårtolkad. ?Och så öppnar sig plötsligt en reva i marken framför dem. En spricka vidgar sig inför deras fötter och breddas och växer till en rämna, en ravin, en dalgång där deras röster nu ekar mellan höga väggar. Där står de nu omgärdade och kringvärvda av tidrymders åldrade stenbranter.? Så är stämningen i Lotass roman, tiden är ett obarmhärtigt gift som fräter allt som byggts upp och någonsin funnits. Minnena själva är kantstötta, halvt upplösta fragment med vassa kanter. Stenarna själva vittrar under tidens tryck. Ingen berättelse är hel och har inte riktig början eller riktigt slut. Det är mänsklig strävan, plåga, ansträngning och vånda. Någonstans ska det finnas ett mål, men människan är driven av sin vettlösa vilja framåt, framåt. Mytologiska figurer, barn med uråldrig visdom dyker upp och försvinner. Men människan ska hela tiden vidare och under tiden berättar man sina berättelser. Om historiens stora avlagringar, om stora städer, om märkliga under, om skapelsemyter, sagor och minnen, minnen, minnen. ?Vad jag minns? Jag minns de gröna fälten, de skuggrika träden, lummiga terebintlundar och ett svalt rinnande vatten?. Först verkar det uppenbart att Lotta Lotass lyriska roman handlar om minnet. Sedan om något annat. Kanske försöker hon i nietzscheansk anda besvärja det minne som hindrar oss från att leva, tvingar oss till en vandring över historiens skärvor som ständigt plågar och sinkar oss. Kanske handlar romanen därför om glömskan, den stora fridsamheten? Och om nödvändigheten av att därefter komma samman som människa? Att förenas i sina nya strävanden? Hennes bok slutar nämligen i ett milt ljus, mitt i den rykande snöstormen finns en överraskande idyllisk dröm om värme och doften av civilisation. Långt om länge kommer man till en ände i de arkaiska landskapens tröstlösa prövningar. Det finns ett Gosen, det finns land för dem som plågats och drivits vidare: ?Håll i!? Ropar jag ut i den vita stormen. Blunda hårt och tänk på risgrynsgröt med klickar av nykärnat smör, kanelstänger och socker.?

Mänsklighetens vandringar i märklig bok

"En ytterst märklig bok." Så skriver Norrbottens-Kurirens rescensent Jan-Olov Nyström om Lotta Lotass nya bok Skymning: gryning.