Clownen som figur är inte helt okomplicerad. Min egen bild var länge färgad av ett skräckinjagande möte med en cirkusclown när jag var fem år gammal. Den clownen "slog" min pappa och efter den händelsen var jag svårflörtad, för att inte säga notoriskt rädd för clowner. Givetvis har alla år som gått förändrat mitt förhållningssätt till clowner, men skepticismen finns kvar.
Dock faller jag handlöst för David Carmels tragikomiska clown Tito som under en timmes soppteater spelar Michael Jackson som dricker vin, talar ut och sjunger Halo.
David Carmel är skådespelarutbildad på teaterhögskolan i Luleå och clownutbildad på teaterhögskolan i Stockholm och har närmast gjort ett genidrag när han valt att gestalta en superstjärna som clown. Plötsligt blir Michael Jacksons levnadsöde så mycket mänskligare. Hans ensamhet allmängiltig, för vem känner inte för en superstjärna/clown som agerar som ett stort barn och vars enda vän är en apa som lystrar till namnet Bubbles.
Drillad till framgång, närmast beroende av publikens beundran i Titos gestaltning. Pedofilanklagad och missbrukare, men dock mänskligare. Till och med clownens mest kända attribut, den röda näsan, får en helt ny dimension när Tito spelar Michael Jackson.
Det bjuds på allvar men främst en hel del skratt, kanske allra mest vid de improvisationer som uppstår. David Carmels clown Tito möter nämligen en publik som bjuder lite motstånd, men inte större än att det trots allt blir ett slut på föreställningen.
Och under föreställningens timme, som inleds lite trevande, bjuds på mim, slapstick och scennärvaro som övertygar om att David Carmel verkligen hittat sin egen clown och ett eget förhållningssätt till publiken. Det vilar en äkthet över Carmels utforskande av sina unika löjliga och idiotiska sidor. Att Norrbottensteatern dessutom är en välbekant scen efter David Carmels studieår på scenskolan i Luleå gör närvaron än starkare.