Stefan Gurt har valt att inleda sin bok om de tiggande migranterna, och människor som hjälper dem, med ett citat från Matteus 25:40. Att boken, som vare sig är roman eller vanlig reportagebok, fått titeln Ni inger dessa människor hopp är en anspelning på de människor (många av dem kristna eller vänsterinriktade) som hjälper sin nästa trots både hot och trakasserier.
Att migranterna väcker upprörda känslor märks redan i Gurts arbetsmetod, många av de medverkandes namn och bakgrund är fingerade. Titeln visar sig också ha en tragisk twist. Sven Hovmöller, en av få som medverkar under verkligt namn, är verksam i frivilligföreningen HEM där man hjälper romer i Sverige att överleva. När han blev uppringd av en kvinna från socialen, efter att ha varit med och försökt förhindrat en avhysning, slängde hon ur sig just de ord som gav Gurt idén till titeln. Men medan hon sa det anklagande och som något negativt, uttalar Gurt det som en berömmande klapp på axeln. Han betraktar medmänsklighet som en skyldighet. I hans fall inte av kristna- eller vänstersinnade motiv, utan utifrån en mer allmän humanism.
Han är annars inte lika övertygad, som de vilka handgripligen hjälper de tiggande migranterna, om vad som är rätt och fel i frågan. Han kallar sig själv en agnostiker och är först tveksam till om han verkligen är rätt person att skriva boken. Han är osäker på hur han ska förhålla sig alla de människor, som i spåren av finanskris och EU-medlemskap för fattiga länder som Rumänien och Bulgarien, plötsligt sitter på svenska gator. Är det rätt att skänka pengar eller permanentar det en beroendesituation? Borde de enskilda medlemsländerna pressas att hjälpa sin egen befolkning?
Att Gurt vare sig väjer för det politiskt inkorrekta eller försöker dölja sina egna tvivel kommer säkert att leda till kritik. Samtidigt skapar det möjlighet till identifikation även hos läsare som inte redan från början är övertygade om hur de ska förhålla sig.
Gurt är heller inte journalist utan huvudsakligen skönlitterär författare. Ibland gör han mig nervös med vacklande intervjuteknik och bristande research. Men att han konkretiserar och låter oss möta människor av kött och blod, att han använder litteraturens förmåga att minska avståndet mellan ”vi” och ”dom”, blir en styrka. Som då han tillsammans med Sven Hovmöller reser till Rumänien. De besöker områden där tio personer kan bo i ett hus på femton kvadratmeter och utan rinnande vatten. De träffar Ionel som har borstig röd mustasch och är klädd i mjukisbyxor. Han berättar att familjen är i färd med att bygga en våning till på huset, av pengar de fått i Sverige innan attityden hårdnade och inkomsterna sinade även här. Där känner jag att Gurt når från en människa till en annan. Migranterna är inte en anonym grupp utan unika individer med egna drömmar och förhoppningar.
Vilka politiska åtgärder som är de bästa får inget slutgiltigt svar. Men konkreta förslag framläggs, som att ge folk arbeten på plats i sina hemländer och att verka för att pengar som anslagits inom EU faktiskt används. Något som långt ifrån alltid sker idag på grund av att det är en komplicerad process att söka bidragen. Oavsett hur politiken ska utformas konstaterar Gurt att vi kan och bör göra den enkla gest det innebär att sträcka ut handen till en medmänniska. Vi måste inge hopp till de människor som annars skulle vara helt utan.