Tysk litteratur var temat för årets bokmässa i Göteborg. Egentligen är det underligt att det behövs en sådan specialstrålkastare för att litterärt uppmärksamma det största landet i EU, det språkområde som fram till andra världskrigets slut var det absolut dominerande kulturområdet. Att så var fallet hade verkligen inget med Hitler eller nazismen att göra. Men efter kriget var det inte rumsrent med något som hade tysk anknytning. De kulturella banden bröts och ersattes av ett mycket mer dominerande amerikanskt inflytande.
I dag är det knappast någon som väljer att studera tyska i skolan eller på universitet. En allmänorienterad publik känner författare som Günter Grass och Thomas Mann till namnet, men har nog inte läst dem. Det är länge sedan Goethe, Heine och Schiller ingick i allmänbildningen lika självklart som Strindberg eller Shakespeare.
Det är bara att konstatera att temat behövs. För tack vare den extra uppmärksamhet som mässan gav den tyskspråkiga litteraturen blir fler titlar än vanligt översatta, även om det inte säger så mycket, för antalet är fortfarande besvärande litet.
Men för den intresserade finns det många godbitar att hitta. En sådan är Rika flickor, en novellsamling av Silke Scheuermann. Hon är för en svensk publik något så ovanligt som en samtida, ung, tysk författare. Och dessutom kvinna.
Bara det faktum att det är noveller är ovanligt. Svenska förlag vågar nästan aldrig ge ut annat än tjocka romaner, de vågar inte utmana sin publik och kommersiellt marknadsföra noveller. Oftast avslås novellmanus med argumenten att "det är inte säljbart". Men Jonas Karlssons böcker säljer - och det är noveller - den läsande publiken klarar det korta formatet. Det handlar mer om att förlagen inte är villiga att satsa på annat än säkra kort.
Därför är det så glädjande att få en bok som Rika flickor i sin hand. Sju berättelser om sju olika människor i dagens Tyskland. De är vilsna i välfärden, skulle man kunna säga. I flera av berättelserna har huvudpersonen "allt" man kan önska: välavlönat arbete, stadigt förhållande eller äktenskap, dyr och komfortabel bostad och en relativt god position i samhället. Ändå är de inte nöjda. De söker något annat. Något mer spännande, mer utmanande. Något mer osäkert.
I novellen Överlämning träffar den gifta Ilse av en slump på en gammal skolkamrat, Carina, på gatan. Carina har varit gift i Madrid i 15 år men just skiljt sig och flyttat hem till Frankfurt igen. Ilse som leds sin perfekta tillvaro, sin perfekta man och sitt perfekta jobb upptäcker att hon ger sitt eget liv lite spänning genom att berätta om det för Carina. Och det är så hon får idén. Att låta Carina få veta allt som finns att veta om Ilses vardag för att så småningom själv försvinna. Hon överlämnar hela sitt liv till den ensamma Carina för att själv komma loss. Hon försvinner till något mer lockande än vardaglig vanlighet. Samtidigt som det är surrealistiskt, känns det trovärdigt. Troligen finns det någon som känner så, både i Frankfurt och Stockholm, New York och Köpenhamn.
Jag kom att tänka på en annan novellsamling: Babian av den danska författaren Naja Marie Aidt som vann Nordiska rådets litteraturpris 2008. Även där är människorna vilsna och förvirrade i tillvaron, utan fotfäste på något sätt.
Just novellformen lämpar sig för att visa upp denna vilsenhet. Denna kaskad av människor på gränsen till sammanbrott. Det är ett fenomen i samhället som massor av människor känner igen sig i. Och det är mycket vanligare än privatdetektiver.