Katten har, precis som kvinnan, iklätts många motstridiga egenskaper. Förutom att vara sinnebild för elegans och frihet och kvinnlig åtrå, har den associerats med sinistra krafter. Den svarta katten hos Bulgakov vrider huvudet av Moskvas invånare och medeltidens kättare, katarerna, ansågs av den tidens lärde ha fått namn efter katten, det vill säga Lucifer. Maran är en katt som stör sömnen och Mardrömmen av 1700-talsmålaren Henry Fuseli visar en elak katt som sitter på en avsvimmad kvinnas bröst.
I dag finns mer än en miljon katter i Sverige. Vän eller fiende, husdjur eller jagad, så är den vår följeslagare genom tusentals år. Den har en självklar plats i mytologin, i sagorna, i vårt psyke och - i bästa fåtöljen. Den finns i grannens blomrabatter och anslag om kastrering och koppeltvång är säkra vårtecken. Men framför allt är katten fri och går fri och den lämnar hemmet likt en annan Nora om förhållandet inte är gott.
Och hatad har den blivit, ty den som inte är fri konspirerar.
I en liten skrift från 1927 av Ivar Conradsson: Om djur och om människan och djurvärlden, med undertiteln: "Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den", görs det klart hur viktigt det är för människan att ta parti även när det gäller djur. Och katten är för Conradsson det sämsta tänkbara sällskapsdjur. En människa med friskt i själen kan omöjligt hysa sympati för den. Hundens trofasthet ställs mot kattens jolmiga och lömska inställsamhet.
G O Adelborg, som under flera år var vän till Wilhelm Ekelund, blev så imponerad av Conradssons katthat att han i ett brev till Ekelund skriver: Får man ej lätt ett intryck av skamlighet, då den tar sig fram så extra tyst och mjukt tassande och buktande? Och dessa stora, oformliga, stirrande ögon, som i mörkret brinna som av en olustig eld! Kattens uppsyn är "så ful som en ond dröm". Och lite längre fram i brevet: Kattan hon kan vara fäst vid huset, där hon har det bra, hon kan vara inställsam, jama och spinna ... Men aldrig kan man få se en glimt av deltagande i de stora, stela, lömska ögonen".
Adelborg skickar Conradssons bok till Ekelund, men blir bestört och kränkt över svaret.
"Käre vän! Katten är en rolig fan, och som sådan skall man se honom eller också ge honom fan. (...) Nu skickar jag en bok av mig. Säg ingenting om den. Ge den katten om Du har någon, eller också skaffa Dig en! Vänligen V E."
Adelborg fick aldrig sin besatthet sanktionerad av Ekelund och han bröt helt med honom efter att Ekelund: "lät fotografera sig med den sliskiga katten i famnen, han lät vid intervjuer påskina, att det unkna djuret utvecklade en mystisk kärlek till doftande blommor."
Ja, katten uttrycker alltid sinnestämningar elegant med sin svans och - upprätthåller balansen med den.