Människan söker sin plats

Tillsammans med en ung intresserad och kunnig människa fick de bilderna, ofta i stort format och på höga höjder, en ännu tydligare plats i det totala bildrummet av i dag. Vi pratade om linjernas storlek och form, utvalda platser, pieces och tags. Vi hittade små mosaiker på en bortglömd kant av en fasad. Vi funderade över sambandet mellan barockens organiska former och graffitins. Då, när det begav sig, sågs målarens bilder på museet i Amsterdam inte av särskilt många. Vincent van Goghs verk liknade, trots att han verkade i en avbildande tradition, inte det vanliga och var svåra. I dag vet även mer allmänkonsumerande bildtittare att han var något särskilt och rätt egensinnigt. Så tänker jag också om gatukonsten, att den ska lämna betydande spår i både västerländsk och global konsthistoria. Förmodligen kan den komma att ses som ett uttryck för hur människan söker sin plats i den exploderande urbaniseringen med sitt överflöd av reklamskyltar, kommersialism, rå övergiven betong, plåtdörrar och korrugerade fasader. Men hur ska vi förstå den just nu? Nyligen hade Teknikens hus i Luleå bjudit in ett par av stadens egna profiler. Där berättades om ett noga urval av platser och om matsäck under arbetet, gav ett slags litet facit till bilderna som finns i stadsrummets skrymslen. I samma Luleå, på Konsthallen i Kulturens hus, pågår för närvarande också en större utställning om staden - och om ljus. Huvudnumret är Zast Real Estate. Thomas Bratzke, själv tidigare gatukonstnär, har tillsammans med assistenterna och konstnärerna Arvid Tuuri och Carolin Wachter fotograferat platser i Luleå. Tomma platser måste man tillägga och en brutal kontrast till de städer jag just vandrade i. Här möter jag samma ödslighet som i bilderna av de där ändlösa vägarna genom granskog som alltid ska få illustrera begreppet Norrland. Granskad tycks staden Luleå vara lika folktom. Hur som helst, de svartvita fotografierna är utplacerade längs väggarna i verkets kontor. Dit är besökarna välkomna för att ge förslag på hur ytorna skulle kunna nyttjas. På en teveskärm presenteras redan ett urval. Det är fantasifullt, förskräckligt och ibland riktigt intressant. Mest nervös blir jag inför tanken att göra Bergnäsbron röd, till en golden gate. Redan är den ju en bro av silver. Sedd från mitt håll, uppströms älven, utnyttjas nämligen ljuset så att bågarna i vissa lägen blir vita, liksom svävande över utloppet. Mest märklig är dock upplevelsen av att besöka Sphere, ett verk av danske Jacob Kirkegaard. För det har en större yta i konsthallen mörklagts. Där inne hör man ljud, regn på gräs eller plåttak och jag låter mig omslutas. Sakta blir det så ljusare, jag letar efter sensorer och lampor, men det är bara mina egna ögon. Regnet visar sig sedan vara inspelat lågfrekvent ljud av norrsken. Sphere är också ett begåvat sätt att göra konst, svår om man jämför med traditionella former som måleri, skulptur och arkitektur. Kirkegaard följer ändå traditionen när han utforskar ljuset och presenterar han det i bild. Samtidigt förlänger han verket när han gör besökaren till en påtaglig del av iscensättningen. Utan ögon, inget ljus. Att då direkt mötas av Panu Rytkönen stora skulptur Neustadt, lätt igenkännbar som konst, blir som att gå rakt in i en mäktig hägring, och onekligen en bra placering av den nya curatorn, Meira Ahmemulic, själv student på Valand i Göteborg. Samtidigt är Let there be light förvisso en ojämn utställning, de tre övriga verken lämnar mig närmast oberörd. Det gör ingenting.

Människan söker sin plats

"För ett par veckor sedan befann jag mig i en europeisk storstad", berättar Norrbottens-Kurirens Regine Nordström. "Givetvis togs chansen att besöka ett konstmuseum. Men varje stadspromenad innebar i sig ett möte med graffitin och gatukonsten."