Människa och natur i bästa samspel

Aningen skeptisk blir jag inför stora bokverk som finansierats av lika stora myndigheter. Det är första tanken inför Åsa Lindstrands och Tor Lundbergs I naturens tjänst, en skildring av tre norrbottniska naturvårdare. Traditionen med myndighetstryck förskräcker, och tycks ganska stark i Norrbotten, skräckexemplet är Norrbottens synliga historia från 1998. En gråmelerad blandning av länsstyrelsekatalog och turistbroschyr, lika obrukbar som oläsbar. Har länsstyrelsen slagit till än en gång?
Men jag lugnar mig snabbt. Åsa Lindstrands text och Tor Lundbergs foto är en erkännande skildring av våra första naturbevakare: Bror Eriksson, Walter Thorfve och Sture Danielsson. De anställdes av staten redan 1973, deras arbetsplats hade viss rymd: Den norra fjärdedelen av Sveriges yta, våra nordliga fjälltrakter.
Det är något gammeldags och rejält över de tre männens vakande gärning. Påminner om Nils Lindman, naturen behöver något som övervakar den, eller snarare: någon som övervakar människan så hon inte gör ofog i paradiset. Stort ofog var det när de började sitt arbete, på något sätt verkar allt bättre nu, det är åtminstone inte samma skador som för trettio år sedan.
Bror, Walter och Sture är en vacker motvikt mot de terrorister som hetsar järvar till döds och de jägare som tar sig rätten att dräpa varje djur de finner misshagligt. Människan i jägarens gestalt kan vara en vidrig liten figur, både feg och beväpnad. Dessa tre naturvärnare är lika glada hur naturen än lever, även om den inte gör det på deras villkor. De påminner om skapelseväktare i de klassiska myterna, stränga, men rättvisa.
Tor Lundbergs naturfoto är sakligt och skarpt. Det har en nordlig ton, konturerna är skurna, detaljerna utpräglade. Färgerna i kylan är säregna, alltid tonande in mot det osannolika, djupblått, skarpt lila, orange. Det är vackert på ett obönhörligt sätt, som rymdens stora tomhet och stora ljus. Estetiken ber inte om lov. Det finns en skräck bakom den skönheten.
Vildmarken kan döda en ovarsam skidåkare på en liten stund, fel spår och så döden i iskallt vatten som ingen såg.
Sådana minnen ingår också i de tre fjällvakarnas erfarenhet. Turisternas ovaksamhet eller otur. Men inför själva naturen känner de inte mycket rädsla, däremot inför människor, fulla människors oberäknelighet. Bror Eriksson erkänner dock sin åskrädsla. Men i övrigt, ingen större fara. Förhållandena är givna i naturen, man vet vad man har att rätta sig efter.
Stora hot har funnits, men nu tycks det gå åt rätt håll, tonen är överraskande optimistisk i boken. "Jag har hört berguven i år för första gången på kanske tjugo år" säger Walter Thorve. Och Sture Danielsson minns 1960-talet när allt tyckts försvinna, fisken blev utan rom och grodorna var helt frånvarande. Men nu börjar allt normaliseras.
Nej, jag hade fel, det var ingen sedvanlig ämbetsskrivelse från Länsstyrelsen. I naturens tjänst är en vacker och ödmjuk bok om människa och natur i bästa samspel.