Mannen som tuktade träden

En dag för många år sedan tog fotografen och filmaren Staffan Nygren bilen upp till Fredrikafors, norr om Niemisel. I ett vackert hus omgivet av väldigt raka furor bodde Henning Skogqvist.

EN MYRAS ENVISHET. Tusentals och åter tusentals pinnar täljde Henning Skogqvist genom åren.

EN MYRAS ENVISHET. Tusentals och åter tusentals pinnar täljde Henning Skogqvist genom åren.

Foto: Roland S Lundström

Kultur och Nöje2010-11-16 06:00
Tretton år senare har mötet resulterat i fotoutställningen och filmen Mannen från Fredrikafors, som kan ses på Norrbottens museum i Luleå. I ett års tid återvände Staffan Nygren regelbundet till Henning Skogqvist för att fotografera honom och hans hus. -  Jag gillar inte att använda ordet "original" eftersom det låter lite nedlåtande i mina öron. Och vem anses originell i vår likriktade tid? Om Henning Skogqvist vill jag bara använda hedrande ord, han var verkligen inspirerande, säger Staffan Nygren som i sin kamera fångat en man som bland annat tuktade träden så att de växte raka och resliga. Bostad för många
Gården Henning Skogqvist bodde i hade en gång i tiden varit bostad för en stor familj. I familjealbumet ses unga kvinnor och män på utflykter i grannskapet, förstukvisten fylldes av släktingar och på en bild poserar huvudpersonen själv som soldat under andra världskriget när han vaktade ett dynamitförråd i Niemisel. Född 1912 var Henning Skogqvist 85 år när Staffan Nygren tog sina bilder där man bland annat kan se honom gå omkring på sina ägor. Ibland bär han på en stege. -  Stegen var vadderad längst upp. Henning gick nämligen runt i skogen och stamkvistade träden och var väldigt försiktig så att han inte skadade barken när han satte dit stegen för att klättra upp, berättar Staffan Nygren. Grenarna Henning Skogqvist avlägsnade från träden tog han med sig hem. I köket och ute på bron satt han sedan och täljde pinnarna till tändved med en myras envishet. Överallt ligger dessa pinnar, staplade i mellanrummen i förstukvistens fina räcke och paketerade i återvunna fil- och mjölkpaket. I utställningen tronar pinnarna i original i sillhinkar, lådor och kartonger tillsammans med rester av tallkottar där fröna avlägsnats - sådant sparade Henning Skogqvist också på. -  Men han sålde aldrig sina pinnar, han gav bort dem till vänner och bekanta. Man fick aldrig betala. Nej, gratis skulle de vara och Henning gav dem med ett leende. Mitt i ett samtal kunde han stanna till, Henning Skogqvist, och lyssna in mot skogen. -  Då hörde han en fågel som jag med mina yngre öron kunde höra först efter att ha ställt in hörseln på flera kilometer. Sen berättade han allt om denna fågel, hur den såg ut, hur den häckade - han kunde så mycket. Dessutom var han nutidsorienterad och diskuterade gärna politik. Ofta lyssnade Henning på radio, ibland när man kom körande mot huset kunde man höra dånande rockmusik, då lyssnade han på P3. Inspirerande
Länge låg bilderna på Henning Skogqvist nedpackade i Staffan Nygrens privata gömmor. För några år sedan donerade han dem till museet där han nu bearbetat dem för utställning och film. -  Kan man prata om stillbildsfilm? Men filmen bygger på stillbilder och animationer. När man får inblick i Hennings liv börjar man ju direkt att fundera över vad vi gör med våra liv. Han hade ett mål, han tuktade träd och tog vara på allt som naturen omkring honom gav. Henning har inspirerat mig och kommer att inspirera andra och självklart hoppas vi att både utställningen och filmen kommer att visas också på andra museer. Henning Skogqvist dog 2006. Hans hus står inte längre kvar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!