Yes, så ligger det faktiskt till (och trust me on this): den amerikanske gitarristen och sångaren Dave Alvin har faktiskt aldrig kommit ens i närheten av att åstadkomma en dålig skiva.
Plocka upp och fram vad som helst med honom: helt riskfritt - alltsammans är bra/enormt/till och med förstklassigt ibland; aldrig annat än säreget bra, i alla fall. Skyhög lägsta kvalitet. Mycket pålitligt.
Det rör sig om Americana och berättande, bitvis öm och bitvis råbarkad rock-country-blues av fet karaktär, mycket personlighet och med imponerande muskler. Musik som man både fylls av respekt inför och blir glad av att drabbas av. Och jag tycker ju inte direkt att sånt sker så skrämmande eller störande ofta.
Dave Alvin var tidigare, tillsammans med brorsan Phil, drivmotor i den exceptionella rockgruppen The Blasters. Numera nedlagd, bland annat på grund av de eviga bråken mellan bröderna Alvin (bröder kommer sällan överens i rockgrupper; se The Kinks och bröderna Davies, Oasis och bröderna Gallagher, med flera nästan i all oändlighet) men nostalgiskt vårdad av alla med någorlunda feeling för äkta amerikansk retro-rock.
Och sedan dess har Dave Alvin sänt fram en någorlunda krokbefriad ström av ur-snitsigt snygga solo-album, omedelbart före denna en underbar sådan med The Guilty Women där han kompades av ett gäng med vackert stilfulla musikaliska damer.
Brodersproblematiken tacklas för övrigt i låten What’s Up With Your Brother, inkluderad som ett av elva nummer på Dave Alvins splitternya senaste skiva: Eleven Eleven, där han ännu en gång levererar en ärlig lektion i hur man sköter om samt administrerar musikalisk dynamik.
Med titanstronga låtar som Harlan County Line, Johnny Ace Is Dead, Black Rose of Texas och Gary, Indiana 1959 kan det aldrig bli annat än oklanderligt. Beundransvärt. Orubbliga arbetarklassperspektiv. Och bara rysnings-framkallande bäst.
Tänk om någon kunde plocka Dave Alvin till Sverige (han har aldrig varit här som soloartist) eller (stort önsketänkande!) rentav till Norrbotten för några spelningar.
Men, jag inser ju att det är så, den sortens lycka existerar bara inte i sinnevärlden.
Men skivorna finns ju. Lyssna på dem och försätt er i långvariga lyckorus.
Det fungerar ju. Alltid.