Mannen, myten - Chip Taylor

Det var en artikel eller recension i någon amerikansk eller engelsk musiktidning, eller rentav i Lennart Perssons orubbligt entusiastiska fanzine Feber, som fick mig att tända och skaffa mig en skiva. Och sedan har den lågan aldrig slocknat. Och aldrig har jag behövt bli besviken heller. Chip Taylor föddes 1944 i Yonkers, utanför New York, som John Wesley Voight och är bror till skådespelaren Jon Voight (vilket då också gör honom till farbror till skådespelerskan Angelina Jolie; ett egentligen helt ointressant faktum som bara omnämns just här). Redan i tonåren började han spela countrymusik och 1961 spelade han in, efter att ha fått kontrakt med Warner Brothers, singeln Here I Am som landade i mitten av Billboards topp-lista och tilldrog sig gitarr-pickern och talangscouten Chet Atkins stora intresse. Han var förundrad över att "en New York-bo kunde skriva så bra country" och efter att ha kontaktat Taylor fick han flera låtar av honom, som han sedan placerade hos de artister som han representerade, bland andra Bobby Bare. Skrev Wild Thing
I mitten av 60-talet skrev Taylor, mer eller mindre på en kafferast, låten Wild Thing som skulle komma att gå rakt in i rockhistorien. Den spelades först in i en countryversion av gruppen The Wild Ones, men det var först när engelsmännen The Troggs av en slump fick tag i den och landade en mycket inspirerad version som saker och ting började hända. Chip Taylor själv är fortfarande förvånad över att just den här låten blev så framgångsrik och till och med en klassiker. Han skrev också låtar som I Can’t Let Go (för The Hollies), Try (Just A Little Bit Harder) (för Janis Joplin), Angel of the Morning (för Merrilee Rush) och oräkneliga mängder andra. I början av 70-talet spelade han in två skivor med låtskrivarkollegerna Trade Martin och Al Gorgoni och följde fram till 1979 upp dem med ett gäng countryplattor, varav This Side of the Big River (1975) och Somebody Shoot Out the Jukebox (1976) är allra bäst. Därefter tog han ett nästan tjugoårigt uppehåll från musiken och ägnade sig på heltid åt en annan passion som han har stor talang för - kortspel. Han placerade sig mycket högt i flera Blackjack Championships i Las Vegas och var så bra att han till och med svartlistades av flera stora casinon i Atlantic City. Chip Taylor var också bra på hästkapplöpningar och har vunnit enorma summor genom att pricka in sex vinnare i rad. En andra karriär
Av en tillfällighet medverkade han i slutet av 90-talet i en turné med några songwriter-kolleger och 1996 inledde han sin andra musik-karriär med skivan Hit Man. Därefter har ett jämnt flöde av plattor droppat in, där country-materialet har fått samsas med ett mera berättande material; mycket humor ingår också. Under flera år samarbetade han också med violinisten Carrie Rodriguez, något som nu dessvärre är avslutat. Av de senare årens skivor måste framför allt de helt mästerliga Black and Blue America (2001) Unglorious Hallelujah (2006) samt Yonkers N.Y. (2008) särskilt framhållas. Men allesammans är bra - lita på det! Senaste skivan med Chip Taylor kom för bara några veckor sedan och är en dubbel-cd vid namn James Wesley Days - Best of 99-10 (Train Wreck/Rootsy, 5 Kuriren-ryttare), nästan 40 tidlösa mästerverk. På denna turné medverkar även den fenomenale gitarristen John Platania, som spelat länge med Taylor (och med Van Morrison på dennes liveklassiker It’s Too Late To Stop Now, från 1974) och som har den i princip nya instrumentala soloskivan Blues, Waltzes and Badland Borders (Train Wreck/Rootsy, 4 Kuriren-ryttare) i omlopp. Kompet i övrigt utgörs av medlemmar från det välrenommerade Kiruna-bandet Willy Clay Band.

Mannen, myten - Chip Taylor

För mig har Chip Taylor varit någon som jag har beundrat och sett som en riktig hjälte, ända sedan 70-talet.