Mannen med tre gitarrer

Han har det uppenbarligen inte helt lätt, den poetiske rocktrubadur i yngre medelåldern som heter Tomas Andersson Wij. Hans pappa tycker att han borde skriva lite roligare texter och kompisen Sandra menar att han borde satsa på att skriva mera om sex (?en udda beställning?, kommenterade rocktrubaduren själv syrligt denna kompisbeställning). Detta är egentligen bara sexåriga systerdottern Alice som reservationslöst tillåter honom att sjunga och skriva om vad han vill. ? Så är hon den enda som klarar av att dansa till min musik också, förmedlade Tomas Andersson Wij lågmält. På onsdagskvällen ramlade det inte ner några lådor från taket i Kulturens hus och det var ju alldeles som det skulle det. Då kunde vi i stället koncentrera oss på det som Tomas Andersson Wij hade att berätta. I vanlig ordning, när det gäller honom, så handlade det knappast om några banalt triviala skrattfester. Inledningsvis nöjde han sig, mer eller mindre, med att pricka av de tätt suggestiva melodierna med namn som Här är världen som jag känner och begriper, Höga berget och Du skulle ha tagit helt fel. Artigt disciplinerad musik, som belönades med artigt disciplinerade applåder (av en publik som artigt disciplinerat fyllde upp större delen av den lilla scenens lokal). Men i höjd med En svensk rockstjärnas död, som Tomas Andersson Wij skrev till ?Totta? Näslund och som han fick göra i duett med den mannen en gång; som anlände till Pusterviksteatern i Göteborg med en cashmerehalsduk virad runt halsen och med endast några få månader kvar att leva, sprättade han i gång och började bli riktigt mellansnacks-meddelsam. Och han (jag har sett honom tidigare men har inga direkta minnen av något sådant) visade sig vara riktigt rolig och staplade anekdoter och minnen omkring, på ett ytterst charmerande och informellt sätt. Tomas Andersson Wij är uppvuxen inom frikyrkan och skildrade ett tonårigt möte med Ulf Ekman, från Livets ord, på ett direkt intrikat sätt. Många av hans texter är också sorgesamt dova underrättelser. Men han gör dem alltid på ett trovärdigt sätt. ? Ni tror väl inte att jag gör det här för er skull, skämtade han vid ett tillfälle. Man riktigt hörde hur publiken samfällt log. När han hade tagit sig fram till extranumren fann vi att Tommy och hans mamma fanns med bland dem. Bland det allra bästa som mannen någonsin har gjort. Fruängen-epik med Dylan-munspel och episkt berättande proportioner. En kväll med massor av sympatiska reliefer. Det räcker så bra med det.