Manliga memoarer dominerar i höst
P C Jersild och Jacques Werup likaså. Svenska författares memoarer och livsberättelser pryder bokdiskarna i höst - och männen dominerar.
- En svensk författargeneration börjar komma i den åldern då det är läge att skriva sina memoarer, säger Lotta Aquilonius, förläggare på Wahlström och Widstrand.
Och livsberättelser av etablerade författare lockar alltid. Att Per Wästberg därför kommer med fler memoardelar än denna första är ingen kvalificerad gissning. De hemliga rummen. En memoar heter hans färska bok som börjar i Stockholm vid krigsutbrottet 1939. När den slutar, på Manhattan 1953, har Per Wästberg inte ens hunnit fylla 20 men är redan en publicerad författare. Han har lämnat sin Anna-Lena och ska börja plugga på Harvard, han har haft avskedsfest med Tomas Tranströmer, Lars Forssell och Göran Palm. Men dessförinnan berättar han om barndomens läsupplevelser, om sin farfar från Hälsingland men också om sin far, publicisten, och om sitt första kondominköp.
P C Jersild har skrivit sina Medicinska memoarer, där hans arbete som läkare vävs samman med författarskapet.
Fadern, sonen och den härliga bokbranschen heter Sven Lidmans memoarer där han berättar om sitt förläggarliv.
Som "en spontant improviserad självbiografi" beskrivs Jaques Werups berättelse om en ung människas väg till konstnärskapet och sig själv.
Manliga memoarmonument
Regissören Lennart Hjulström däremot använder inga etiketter. Slanten i vanten. Scener från teatern och livet är hans personliga berättelser och betraktelser, nedtecknade efter förfrågan av Henning Mankell på Leopard förlag.
Medan amerikanska förlag kan kalla allt som är en gnutta självbiografiskt för just memoarer är svenska förlag och författare försiktigare. På svenska klingar memoarer lite gammeldags och förpliktigande, lite av ämbetsman berättar sitt liv. Att skriva memoarer kräver ålder och tillbakablick. Av tradition har männen byggt memoarmonument medan kvinnorna åstadkommit självbiografiska romaner eller andra berättelser.
- Och har de redan vävt in sina liv i andra böcker finns kanske inte samma behov av att skriva memoarer senare, säger Lotta Aquilonious.
Gunilla Linn Persson exempelvis, som tidigare skrivit starkt personliga och självutlämnade romaner kallar inte heller den senaste, Sagan om mig själv, för memoarbok. Utifrån sin mor och sin mormors erfarenheter går hon till botten med sin egen gåta: under sju år drabbas hon av fem psykoser. "Ur det voluminösa inre material som psykoserna gav mig har jag nu vaskat fram de korn som hade verklig sprängkraft" skriver hon i inledningen.
- Jag kallar min historia för en saga, jag vill markera att jag skriver från min synvinkel, jag kommer inte med någon absolut sanning utan det är min saga om vad som hänt, säger hon.
- Jag har inte ens tänkt tanken att kalla detta för memoar. Memoarer ser jag något som mer avslutar ett arbetsliv, det kanske jag skriver när jag fyller 75. Jag har skrivit tre självbiografiska böcker, kämpande böcker.
Lotta Grönings Kvinnans plats - min bok om Alva Myrdal handlar även mycket om Lotta Gröning själv, framhåller förlagschef Eva Bonnier, som dock inte ser någon direkt skillnad mellan könen beträffande memoarer eller inte.
Arbete på lång sikt
- Jag är inte säker, det är klart att det låter lite "man i staten" med memoarer, men det är nog vad vi själva lägger i ordet. Och det handlar väldigt mycket om vad förlaget kallar det.
- Många författare behöver bearbetas länge för att skriva memoarer, det ofta ett arbete på lång sikt. Det kan komma fler kvinnor ett annat år.
Kulturskribenten Sigrid Kahles uppmärksammade och prisbelönta Jag valde mitt liv som kom för tre år sedan kallades dock memoarer.
Det gör också höstens Gud räknar kvinnors tårar av Pia Degermark: hennes historia är den om den trasiga överklassflickan som vann Guldpalmen i Cannes som 17-åring för rollen i Elvira Madigan och senare gick ner sig i missbruk.
Så jobbar vi med nyheter