Teater.
En förbipasserande svarar: Jag skulle gärna skänka min lägenhet till barnen på flykt.
Det är teaterhögskolans studenter som vid lunchtid i onsdags genomförde en manifestation med anledning av flyktingskatastrofen i världen.
– Egentligen en uppmaning till alla att bibehålla och utöka den mänskliga empatin för dem som tvingas fly, säger Pascal Wibe, teaterstudent.
– Det är vårt sätt att göra något för en mycket viktig fråga, menar kurskamraten Maren Sennels.
Initiativet till den korta manifestationen kommer från två av skolans lärare; Anita Heikkilä som undervisar i röst, tal och text samt Susanne Jaresand som undervisar i rörelse.
De har precis som så många i världen blivit djupt berörda av bilden av Alan Kurdi, som drunknade när familjen flydde från krigets Syrien och återfanns uppspolad på en strand i Turkiet. Hans tre år korta levnadshistoria och död i Medelhavet har flera utsett till flyktingkatastrofens brännpunkt.
– När jag sedan läste Svenska Dagbladets flyktingbilaga i söndags, ringde jag till Susanne och frågade om vi inte kunde göra något tillsammans med studenterna, säger Anita Heikkilä.
Och så blev det. Med en text bestående av endast fem meningar som journalisterna Mustafa Can, Gunilla von Hall samt författaren Herta Müller nedtecknat skapades en sorts gatuteater, med rekordkort repetitionstid.
– Vi har väl övat en kvart i dag, säger Susanne Jaresand.
Lärarna eftersträvande inte någon teatral gestaltning.
– Vi upplever inte att vi har rätten att gestalta flyktingarna. Vårt mål var att öppna upp för reflektion, säger Anita Heikkilä.
De fem kärnfulla meningarna ropades därför ut samtidigt som gruppen teaterstudenter rörde sig framåt bärandes på resväskor, tills någon faller för att lyftas upp, och gruppen fortsätter framåt mot okänt mål under ord som; "Flyktens livsform har ett alldeles eget språk. Utsatthetens språk", "Jag var lärare på en lågstadieskola i ett fridfullt kvarter i Kobana där barnen lekte på gatan", "Om man lämnar sitt land bär man det alltid med sig i sitt ansikte".
– Precis som vi inte eftersträvare gestaltning, utan snarare en ganska torr och saklig presentation av flyktingars egna berättelser, ville vi ut på gatan. Det är nämligen här människorna finns, de vi vill nå med våra berättelser, säger Susanne Jaresand.
Hon menar att Luleåborna kan förvänta sig fler gatuföreställningar signerade teaterhögskolans studenter i framtiden. Det är hon och kollegan Anita Heikkilä överens om.
– Teatern måste hitta nya former, lämna teaterhusen ibland. Annars finns det risk att teatern bara når en liten kulturelit. För att göra teatern angelägen måste vi använda vårt berättande i fler forum, menar Anita Heikkilä.