Och ett annat liv med klippor och stup, ett liv som ger förtvivlan och förkrosselse, men som också har svindlande höjder, hänförelse, sanning och ögonblick av klarsyn – vilket liv skulle du välja? Denna oväntade fråga får en ung Agneta Pleijel på hemväg efter bion. Cykeln har fått punktering och japanen som ställer frågan, bjuder på te. Det är som en spådom, tänker hon, där hon själv är mediet.
Minnet - eller drömmen - japanen möter hon aldrig mer, blir ett avgörande livsval i Spådomen, Agneta Pleijels minnesbilder från den hon en gång var. Fram till japanens fråga, ville hon bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm.
Självbiografin - ”men minnet är förstås en lögnhals” - tar avstamp i Årsta, Stockholm och folkskolans tredje klass, en tid som gav ständigt magont. ”Varför höll jag inte tyst om Amerika?” Också flygeln hemma är en avvikelse. På den spelar mamman, hon som utbildats på Musikaliska Akademin och en gång blivit kysst av Jussi Björling. Och så pappan, professorn. Nej det håller hon tyst om för att inte verka finare.
Spådomens tyngd är i klass med ett grekiskt ödesdrama. Föräldrarna är omaka. Pappan ”tar in alla döttrar i sin värme”. Mamman, som fastnat i harm och besvikelse över att ha behövt försaka så mycket för man och barn, är bitter. Det handlar om förlust, ”ont om kärlek”, sorg och tomhet. En sjukhusvistelse väcker frågan: Ville de inte ha henne? ”Ett barn som av någon anledning har utfärdat ett underkännande av sig själv blir inställsamt. Som jag.”
Moderns vrede är nästan gammaltestamentlig. Det är den gamla myten om Demeter och Kore, det komplicerade sökande efter modern genom flykten från henne. Och varje kvinna är en dotter. Vilken väg hon än väljer leder den oundvikligen till frågan om frigörelse från modern. Modersarketypen här är inte som den ska mellan mor och döttrar. Hon är mer dotter än döttrarna själva och Agneta Pleijel skriver sitt motstånd och sitt närmande till henne.
Efter flytten till Lund vaknar både rebellen och kritikern. Av sig själv, familjen och omgivningen. I ett akademikerhem finns inte plats för myter. Lund är en fasad. ”Man låtsades inte om det som var viktigt”. Alla bär masker, hon också. Ingen är uppriktig.
Därför väljer hon teatern, följer i spåren efter Yvonne Lombard och Cilla Ingvar, blir tredje revyspelande professorsdottern i Lund. Och det är i lärdomsstaden hon anar att pappan haft ett förhållande med mammans väninna Vibeke, själv gift med en kollega till pappan. Pappan och Vibeke har lurat mamman under flera år. Alla känner till historien, men blir en ”kvinna bedragen, rasande och förtvivlad bildar man vetenskaplig front mot fruarna och ställer diagnosen endogen depression.”
Föräldrarna grälar men det finns också ofattbart sköna stunder, som när hon cyklar hem efter att ha lyssnat på Johannespassionen i kyrkan. Mamman på cembalo, Vibeke, altstämma: Es ist vollbracht!
När hon inser att ”vollbracht” inte bara betyder död – ”Ättika! Mot hans spruckna läppar” – utan även fullbordan: vilar världen i ett starkare ljus.
En bok att läsa om och om igen. Välkomponerad, mångbottnad om själens vändningar, lysande intelligent. Helt enkelt en klass för sig.