Många pärlor från ett land som inte finns

Landet Sovjetunionen finns inte längre. Den meningen inleder baksidestexten till Torgny Hinnemos nya bok Berättelser från ett land som inte finns. Den är så självklar att den för alla födda före 1990 är värd extra eftertanke.

En av världsordningens två pelare är faktiskt borttagen, undra på att det haltat sedan dess, att nationalism och spöken ur det förflutna har härjat som demoner ur billiga skräckfilmer. Detta är inget värdeomdöme, allra minst om det forna Sovjet, endast ett erkännande av dess existens och dess imperiefunktion. I dagens värld är Sovjets arvtagare fullt upptagna med ett projekt från tsartiden, att befästa och utvidga de södra utmarkerna, det eviga kolonialkrigen i Centralasien. Om utvecklingen i dessa länder som alla har samma efternamn har Torgny Hinnemo skrivit en synnerligen initierad och klok bok. Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan, i varierande grad styrda av regimer som smälter samman det sämsta av kommunism och feodalism. Boken är resereportage, politisk reportage, utrikeskommentar. För en icke-expert är ibland Hinnemos berättelse lätt gåtfull, det är svårt att avkoda även hans eget försök till avkodning. Tecknen är dunkla och referenserna långt ifrån självklara, vilka var nu kirgizerna och vilka var uzbekerna? Rysslands ambition till imperium är tydligt, men hur blev det egentligen sen? Rysslands vilja sträcker sig oavbruten genom seklerna, Stalins folkomflyttningar och godtycke på överstatlig nivå är bara en potentiering av urgammal tsarism. Demokrati i någon form tycks endast ha komma till de före detta Sovjetrepubliker som någon gång tidigare uppfattat vad det hela egentligen går ut på. I en både underbar och bisarr episod berättar Hinnemo om ett besök på Självständighetsmuseet i Asgabat, Turkmenistans huvudstad. Han ser där en världskarta av säreget slag. Men kartan saknar Sverige helt och hållet. Kanske ingen stor sak, men Sverige och Östersjön går ihop så att Norge plötsligt fått en betydande östkust. Han ställer frågan om denna säregna kartografi och får det givna svaret, postsovjetiskt och turmenskt: Det är ingen exakt karta, den visar bara världen på ett ungefär. Hinnemos bok bjuder åtskilliga sådana pärlor. Man förlåter honom gärna det lite rapsodiska skrivsättet eftersom det också innefattar obetalbara scener med en sådan figur som Boris Jeltsin, förmodligen större än ryktet och minnet. Kanske inte lika berusad som det görs gällande, men en synnerligen enveten demokrat och statsman. I går Sovjet, i dag Ryssland, vi måste förstå bägge om det ska bli någon rätsida på utbytet över Östersjön.