Detta är första gången den från Anna Janssons kriminalromaner bekanta gotländska kriminalkommissarien Maria Wern förekommer på en stor bioduk. Hon har tidigare synts i några tv-serier och en del dvd-filmer och Eva Röse har allt mera sömlöst växt in i rollen, som ensamstående mamma och hårt utsatt samt arbetande polis.
De intrigmässiga förutsättningarna har bara ändrats en aning när nu en (tillfällig?) uppgraderig till bioduken har ägt rum. Man tycker sig ana något större budgetresurser, men i stort sett är Inte ens det förflutna jämförbar med ett dubbelavsnitt i tv, fast utan någon irritationsframkallande reklam.
Men det här är inte någon förutsägbar polisdeckare, utan en tillräckligt tät och dov kvalitetsthriller, som utväxlar en hel del spänning i sin stormpiskade och regniga berättelse där ett antal kvinnor ska fira en skolåterförening på ödsligt belägna Stora Karlsö och ganska så omedelbart finner sig insnärjda i en energisk mordgåta à la Agatha Christies Tio små negerpojkar; där deras levande antal minskar allt eftersom ...
Det är ju också både roligt och (tyvärr!) väldigt ovanligt att alla de väsentliga rollerna i en film, vare sig den är utländsk eller svensk, spelas av kvinnor.
Alltså är Eva Röse en kontrollerat korrekt Maria Wern och alltid beundransvärda men svårt underutnyttjade Frida Hallberg finns det absolut ingen anledning att markera annat än beundran och beröm inför.
Rebecca Hemse överspelar hiskeligt i rollen som hispig hysterika, som man önskar att mördaren snabbt hinner fram till och avlivar, medan Helena af Sandeberg gör ett levande porträtt av en osympatisk bitch, med händerna aldrig så strategiskt långt borta från flaskor och glas.
Med en sympatisk längd av en och en halv timme, känns Inte ens det förflutna som en kapabel svensk thriller som man villigt tuggar i sig och som sitt huvudsakliga argument för sin existens erbjuder kvalitetsspänning i ovädersmiljö; med psykiska övertoner.
Det räcker väldigt bra det.