Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Onekligen: det är många jubileer att ta ställning tïll och på ett eller annat sätt förhålla sig till, just för tillfället. Bara häromdagen var det ju 95 år sedan som Titanic gick på ett isberg och sjönk. Tredjeklass-passagerarens sista sång, typ,om vi talar med Mikael Wiehe. Det var Titanics allra första resa och det blev 1.500 passagerares allra sista dito. Hon ligger långt nere på Atlantens botten, utanför Newfoundland, och hon drar fortfarande till sig ett otroligt stort intresse. Det verkar som om mystiken och fascinationen som förknippas med denna spektakulära tragedi bara blir större, desto närmare 100-årsminnet av förlisningen vi kommer. <BR>Genom en sökning på internet kan man nu också ta del av Titanics passagerarlistor. De har legat bortglömda i några kartonger på det brittiska riksarkivet, men nu plockats fram, dammats av, skannats och publiceras på nätet. Så nu går det att titta på dessa handskrivna dokument, där passagerarnas namn, yrken, nationalitet, ålder och vilken typ av biljett som de var innehavare av registrerats. <BR><BR>Titanics undergång brukar jämställas med kapsejsningen av en hel tidsålder. Den då aktuella brukar refereras till som La Belle Epoque och den skulle snart förintas slutgiltigt och inte enbart symboliskt (via Titanic) då en förvirrad och svårt lungsjuk serbisk nationalist vid namn Gavrilo Princip slängde i väg några slumpartade revolverskott mot den blivande kejsaren Franz Ferdinand och hans gemål, under deras besök i Sarajevo, och därmed indirekt kom att utlösa den tungt vanvettiga masslakt som kom att heta det första världskriget (och som vi långt ifrån har blivit av med alla följdverkningar av ännu). Vi kan också lämpligen stanna upp och begrunda att det den 14 april var 142 år sedan skådespelaren John Wilkes Booth stod upp i en loge på Ford?s Theater i Washington, D.C. och riktade en pistol mot samt avlossade ett dödande skott från densamma mot president Abraham Lincoln. <BR><BR>Booth hade spelat på Ford?s Theater tidigare så han visste hur han skulle ta sig därifrån. Fast nu råkade han bryta ena benet när han hoppade ner från logen, så det blev frågan om en svårt haltande sorti. Han lyckades i alla fall komma undan, men hittades några dagar senare i en lada och tillfångatogs. Samt dömdes till döden och avrättades. <BR>Detta var det första amerikanska presidentmordet, men det skulle följas av flera - på presidenterna Garfield, McKinley och Kennedy. Presidentkandidaten Robert Kennedy sköts också ihjäl och några år senare förlamades den oberoende kandidaten George Wallace, efter ett attentat. President Reagan var betydligt mera illa ute än vad man ville erkänna, sedan han skjutits ner i början av 80-talet. Men han överlevde. Och så kan vi ju för all del lägga till att det i dagarna är 13 månader sedan jag misshandlades så svårt och totalt hänsynslöst att jag fullkomligen höll på att stryka med på kuppen. Också det en händelse att minnas. Samt aldrig glömma. <BR><BR>I förra veckans krönika redogjorde jag för en attack av maginfluensa som jag drabbats av, under en spelning med Acne på Lillan i Luleå. <BR>Nästan oväntat många har vänligen hört av sig (mange takk!) och undrat om jag mår bättre. Och jo tack, definitivt: det gör jag. Det kanske förresten inte ens var någon maginfluensa... <BR>Jag äter nämligen en tablett mot högt blodsocker som heter Metformin. En biverkning av den är - diarré... Och skam till sägandes är det så att jag inte bara har ätit "en tablett" Metformin varje dag. Under några veckors tid har jag faktiskt, helt omedvetet och obetänksamt, överdoserat rätt rejält av den. Trots att jag numera inte ens har något särskilt högt blodsocker... Vid kontakt med min läkare stoppade han allt vidare intag av Metformin och voilá! Från den ena dagen till den andra stabiliserades plötsligt allting. <BR>Man blir aldrig för gammal att lära sig ett och annat. Men läsa kan jag ju faktiskt sedan ganska länge. Och man ska ju läsa det som står på medicinburkarna och som läkarna har skrivit... Men att överdosera på blodsockersänkande medicin - jamen, HERREGUD... <BR><BR>För övrigt finns det också en hel del att lära i den synpunktsrika lilla skriften Du vet att du är man... som sammanställts av Mattias Boström, Johan Egerkrans, Fredrik Månsson och Christopher Overton (Känguru förlag). Några exempel på de alltför ofta pinsamt igenkänningsbara åskådningsexemplen: <BR>Du vet att du är man om du... <BR>...inte vet var du ska göra av extraknapparna som du får när du köper nya kläder. <BR>...någon gång i livet poserat framför spegeln med en borrmaskin och låtsats att den varit en pistol. <BR>...bara äter fisk när du haft ihjäl den själv. <BR>...är stolt över hur stora svettfläckar du har på t-shirten efter en idrottsutövning. ...tycker att det är en rättighet att åka business class när du reser i jobbet.<BR><BR>Förresten har väl ni också upptäckt att Criminal Minds, i Femman på fredagskvällarna, är en bistert frysdiskfrostig sorts spänningsserie av skyhög kvalitetsklass? Mandy Patinkin och hans FBI-kolleger tråcklar sig helt utan något nonsens fram till lösningen av allehanda nervslitande situationer och allt är dramaturgiskt mycket övertygande. Kärvänlig kontakt (pälslen) kind mot (skäggstubbig) kind med katten Malin, får mig att förstå att det mesta annat faktiskt är ganska så helt oväsentligt. <BR>Och ändå: Äventyret fortsätter. Hela tiden. Ju.
