Många älskligheter på scenen

Första akten utspelar sig på Royals damtoalett under Selma Lagerlöfs Nobelprisbankett. Där sitter först Drottning Viktoria och suktar efter Axel Munthe, sedan Nathan Söderblom som torkar sig med prästkragen och slutligen Strindberg som tycks ha en mage lika nervös som Bergman själv. Det är år 1909 och Ågust skall dö om tre år. Selma har trettio kvar, men vad hjälper det när den store sjunger "Allting vad du kan, kan jag göra bättre". Benny Fredriksson, Stadsteaterns chef, dyker upp och räknar med förtjusning in kulturtanterna i publiken, något som Ågust inte gillar. Han förtecknar hellre alla damer som inte ska få komma på hans begravning. Det blir en oändlig ramsa som börjar nånstans med Ellen Key och Fredrika Bremer, passerar Maud Olofsson, Cecilia Hagen och alla andra kärringar för att slutligen ända med barfota-Ernst. Selma och Ågust blir en serie upptåg, en nummerrevy av generösa associationer; ett Westerbergskt universum vid dassets och dödens avgrund. Den farliga tjuren Sintram drömmer om kossan Maskros från Sunne och duetterar med Mårbackas påfågel Farao som Strangers in the night. Och till tonerna av La vie en rose häcklar Majorskan på Ekeby Strindberg för hans Parisiska inferno. Det blir mycket ensamheter, men mera älskligheter på scenen. Där dansar och spelar ollonborrar och syrsor liksom V Gurror och Lappsjukan förstås, den yttersta ensamheten, Laponia Dysenteria. STAFFANS BLICK ÄR gnistrande klar som ett leende mot publiken. Anita Dahl låter en ton av värmländska och låghälta forma Selma och Jens Nilsson lyser som både toastmaster och Nils Holgersson. Hans påfågeldans blir en showstopper lika dråplig som den vi såg på Westerbergs och Norrbottensteaterns Storgatan härförleden. Det är förstås om döden det handlar och snart drar Selmas Körkarl förbi med sin skramlande kärra. I äldreboendets väntrum delas plastmuggarna med tabletter ut. Till lunch serveras pannbiff med kräm. Det luktar piss men knappast pannkaka. Var och en har sin egen dörr, sin egen utgång. Där finns ingen fyrväppling, inte Drömspelets dassdörr att hoppas på, inget att se fram emot, bara hopplöshet. Det kunde vara dystert, men nu är det faktiskt så jädrans knäppt att man, mitt i tanken på döden, blir glad för livet.

Många älskligheter på scenen

Ouvertyren till detta Westerbergska spektakel är en hyllningssång till den enda ensamhet som kan fördragas; det ostörda bajsandets enskildhet.