"Man måste visa sitt hjärta"

Men det är inte säkert. I lördags var han i alla fall i full fart med att marknadsföra nya romanen. Möten med mediafolk från när och fjärran hela dagen, stor releasefest på Pub Knapsu under kvällen. Party, skulle man kunna säga. Fullsatt i puben, massor med människor på scenen. Mikael Niemi har nämligen skrivit in en hel del bybor i sin roman. De figurerar med sina riktiga namn och yrken och på festen lockar han upp dem på scenen, en efter en, och tackar för deras medverkan med en bok, färsk från tryckeriet. Mikael själv agerar snabbintervjuare och introducerar birollernas plats i kriminaldramat. På så sätt ger han publiken ett antal aptitretare, ingångar till romanen, som visar att ond bråd död med lätthet kan kombineras med den numera klassiska Niemihumorn och den magiska realism som på olika sätt alltid finns med i hans böcker. Allvar och humor hand i hand Det blir till en kväll med lätt absurd och kul stämning. Musiker från Raj Raj band och Jord, skådespelare från Tornedalsteatern, livs levande radiolegender, brandmän, hemvårdare, kommunalråd, vänner och bekanta, alla har de en plats att fylla denna kulturellt lössläppta kväll på Pub Knapsu. Det sitter inte fast, om man säger så. Mikael Niemi vet helt enkelt mycket om hur man ska ha kul. Den lättsamma formen för presentationen av en ny roman från bygdens litteräre son, säger kanske en del om både Mikaels ställning i Pajala och hans egen inställning till sitt yrke, författarens. Kort och gott handlar det om att han tar skrivandet på blodigt allvar, men det får aldrig bli tråkigt. Det ligger livsglädje i luften när han pratar om sitt liv och skrivande. Glädje över att bo och verka i Pajala, glädje över att ha producerat en roman som han är nöjd med som han har jobbat hårt med i mer än ett år. Samtidigt som han skrev romanen har han också skrivit manus till Norrbottensteaterns stora höstpjäs om Vietaskuppen 1971. Idyllen finns inte - Våldet i boken är bara en motor för att få igång berättelsen, säger Mikael. I romanen får jag chans att ta upp en del klichéer, du vet, bastun, de tornedalska kepsgubbarna, älven, jakten och fisket. Samtidigt ligger det ett allvarligt tema i undertexten, om hur vi förhåller oss till språket, meänkieli och hur vi vill forma våra samhällen. - En konstnär måste visa sitt hjärta, säger Mikael och blir allvarlig. För bakom hans snabba, ofta humoristiska språk, både i tal och skrift, finns alltid ett stort allvar. - Jag är förbannat stolt över att vara tornedaling men för den skull håller jag inte på att idealisera livet här. Jag är ingen sketen ambassadör som bara rapar ur mig turistslogans. Jag vill berätta en bra historia, provocera och chocka ibland, men också smeka och inge hopp. Det kan vara frestande att hylla bylivet häruppe, men idyllen existerar inte, vare sig här eller någon annanstans. Det kanske är en av orsakerna till att Mikael Niemi introducerar en kvinnlig kommisarie från Rikskrim i Stockholm. Hon kommer upp och ska utreda mordet på en gammal kepsgubbe, som dessutom hatat tornedalsfinskan och till på köpet jobbat som tullare. - Det är svårt att se sitt eget landskap. Det är lättare att använda sig av en utomståendes blick, en som kan se både de goda och dåliga sidorna. Precis som överallt, finns det förstås både gott och dåligt i vårt tornedalska sätt att leva. Högt och lågt Mikael talar ofta om fint och skitigt, högt och lågt, både i livet och i konsten, litteraturen. - För mig är skrivandet mycket en fråga om att kommunicera, jag vill nå ut till mina läsare. Att vara " fin " är helt ointressant. Skulle jag inbilla mig att det jag håller på med är fint, skulle jag snabbt vara död som författare. Jag är noga med språket och vill alltid skriva en rak, enkel prosa. Jag skriver alltid första versionen för hand, men det är därefter som det riktiga jobbet börjar. Jag putsar och ändrar, låter texten ligga till sig, ändrar och putsar igen, tills jag är nöjd, tills intuitionen säger mig att nu är boken klar. I diskussionen om högt och lågt i litteraturen berättar Mikael om ett möte med författaren Arto Paasilinna. Det var på Island för några år sedan och på scen fanns José Saramago, Mikael Niemi och Paasilinna. - Paasilinna, denne fryntlige finske husbyggare och författare, dominerade scenen och trollband sin publik med sina vilda skrönor. I publiken satt Islands president, regeringsmedlemmar och all kulturell elit som Island har. Man kan säga att det var ett möte mellan den isländska sagan, den finska Kalevalatraditionen och Pasilinnas moderna versioner, en tradition som jag också gärna vill tillhöra. Innan det är dags för kvällens fest konstaterar Mikael att veckorna innan älgjakten blir fulla av marknadsföring. Stockholm, Göteborg, uppläsningar och annat representerande. Men just nu handlar det om att bära in flera bokkartonger till en väntande festpublik på Pub Knapsu. Festen kan börja.

"Man måste visa sitt hjärta"

Måndag den 4 september är första recensionsdag för Mikael Niemis nya tornedalska kriminalroman, Mannen som dog som en lax. Samma dag börjar älgjakten och Mikael själv kommer att vara ute i jaktskogen. Möjligen har han med sig en liten radio för att lyssna på Kulturnytt. Möjligen.