Röstmässigt ligger Declan de Barra någonstans mellan Thom Yorke och Jeff Buckley. Muskaliskt är det monoton folk, ungefär som Led Zeppelin lät på tredje och fjärde skivan. Textmässigt är det självupptaget och korkat på gränsen till outhärdligt. Mycket om att duga som man är, du är fin fast du är fattig och sånt. Frihet, liksom. Hopp. Vi måste rädda världen, ta hand om varandra. Nödrimmade floskler. Det luktar haschflum och jag hatar sådant. Men som han sjunger, som det låter. Det går att ha överseende med det kackiga då.
